Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Penningväsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Penningväsende 61
vikelser från andra länders. Sverige hade en kort episod av inhemsk
myntning så tidigt som under Olof Skötkonung, och att hans mynt
verkligen tjänstgjorde som bytesmedel kan man gå ut ifrån, fastän
kvantiteten förmodligen var obetydlig. Myntningen återupptogs sedan
först under Knut Eriksson, mot 1100-talets slut.
Emellertid kan man omöjligt uppfatta denna sporadiska förekomst
av inhemsk myntning som uttryck för att det skulle ha saknats
bytesmedel i penningform under de långa mellantider då man icke hade
tillgång till svenskt mynt. Tvärtom spelade det utländska myntet i
äldre tider nästan alltid en stor roll, så långt penningar över huvud
taget gjorde det. Detta sammanhängde delvis med utrikeshandelns
natur, särskilt vid den frånvaro av växeltransaktioner som länge
fortfor att råda i ett så avsides beläget land som Sverige. Varje
handelstransaktion fick nämligen då avgöras för sig, man kunde icke utan
vidare, såsom under ett system med utländska växlar, kvitta
import-och exportvaror mot varandra, utan var beroende av att dessa voro
till finnandes på samma handelsplatser och vid samma tidpunkter.
Det måste då givetvis ofta bli nödvändigt att ta emot utländska
pengar, därför att lämpliga ”motvaror” ej funnos på platsen.
Detta hade alltså sin betydelse också för länder med inhemsk
myntning, och det ledde till cirkulation av in- och utländska mynt
om varandra, alldeles oavsett de utländska mynt som gingo till
skattsamling, vilka i allmänhet voro de mest eftersökta och
värdebeständiga. Men i den mån den inhemska myntningen icke var tillräckligt
stor, gjorde sig också en penningbrist gällande, som ledde till
avsiktlig import av utländskt mynt, emot exportvaror, som sålunda ej
uppvägdes av importvaror. Penningbristen måste nämligen locka till
import av pengar, vare sig man enligt det klassiskt teoretiska schemat
vill tänka sig så låga inhemska priser att exporten blev större än
importen eller, vid en export som ej kunde eller fick utvidgas, en så
att säga överhetlig vilja till förvärv av utländska pengar och
motsvarande reduktion av varuimporten; ett uttryck för det senare var
den s.k. silverväxeln, som innebar en skyldighet för köpmännen att
inbetala vissa belopp i silver i samband med tullbetalning.
Behovet av pengar berodde i sin ordning på två faktorer, nämligen
dels naturahushållningens utbredning och dels prisnivån. Visserligen
får man med största försiktighet ta den penningbrist som alltid
klagades över, ty den behövde ej betyda annat än att de klagandes
inkomster voro mindre än man av den ena eller andra anledningen
ansåg sig kunna göra anspråk på. Emellertid har man bättre bevis
för en penningbrist i ordets egentliga mening, när det talades om en
sådan brist på pengar att människor ”ej kunde komma ifrån
varandra” eller dylikt. Det var också större sannolikhet för en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
