Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Kopparmyntfot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kopparmyntfot 105
Kopparmyntfot
Hela den roll som kopparen spelade för stormaktspolitiken
föranledde Gustaf II Adolf 1625 till en åtgärd som fick följder för Sveriges
penningväsende ej mindre än 150 år fram i tiden, nämligen att
införa en kopparmyntfot eller rättare sagt en dubbel myntfot av silver
och koppar. Konungens tanke var den att man skulle kunna driva
upp utlandspriset på kopparen, väl att märka utan att därför behöva
inskränka kopparproduktionen, genom att utmynta en del av
kopparen inom landet, tills man hade fått det pris man önskade, för att
sedan avstå från myntningen så länge det höga priset höll sig; som
mer underordnad synpunkt medverkade också att man på det sättet
skulle slippa silverimporten och använda en inhemsk vara för
mynt-ningsändamål. Detta förutsatte tillvaron av ett svenskt monopol och
åsyftade naturligtvis att exploatera det; om andra leverantörer
kunnat fylla luckan efter den svenska kopparen, hade det hela varit
meningslöst.
Nu nådde politiken ej mycket av de åsyftade resultaten, trots att
monopolförutsättningen existerade. Anledningen låg i obetydligheten
av det svenska behovet av penningcirkulation. Inga större kvantiteter
koppar kunde då absorberas genom den svenska utmyntningen, sedan
kopparen en gång hade fått uttränga större delen av eller allt silver
ur den inhemska rörelsen. När man i stället för att låta leda sig av
det inhemska penningbehovet måste välja kopparens utlandspris till
norm för utmyntningens storlek, så blev följden att man fick en större
utmyntning än som behövdes. Detta ledde i sin ordning till att
kopparen blev mindre värd som mynt än som vara; och därav följde
som nästa led att kopparmyntet gick till export i stället för den
omyntade kopparen och tryckte priset på de utländska marknaderna
minst lika mycket som den omyntade kopparen eljest skulle ha gjort.
Spekulationen var därför i det väsentliga förfelad, vilket också
erkändes av allt flere i Sverige — Axel Oxenstierna hade nästan från
början varit motståndare till planen, men den var tydligen ett
skötebarn hos Gustaf II Adolf. Än det ena och än det andra medförde
sedermera att man ej kom sig för med en återgång till den gamla,
rena silvermyntfoten, och resultatet blev att den svenska
kopparmyntfoten levde kvar ända till Gustaf HI:s myntrealisation 1776, efter
att visserligen till större delen ha varit ur funktion under de sista
trettio åren, genom att Sverige fick oinlösligt pappersmynt från 1745,
så som längre fram kommer att omtalas.
Det inses lätt att kopparmyntfoten vållade ofantliga svårigheter i
handel och vandel. Ty kopparens värde var icke stort mer än en
hundradel av silvrets, och följaktligen behövdes det omkring hundra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
