Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Kopparmyntfot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kopparmyntfot 107
domligheterna i det svenska penningväsendet under äldre tider,
nämligen en dubbel mynträkning, i silvermynt och kopparmynt. I
synnerhet därför att man, av statsfinansiella skäl, fortfor att minska dalems
kopparvikt, sjönk denna ständigt i värde gentemot silverdalem. När
slutligen tre daler kopparmynt gingo på en daler silvermynt, övergick
man till att kalla också kopparmyntet för silvermynt, så att en
daler silvermynt helt enkelt blev namnet på tre daler kopparmynt;
också den nyss omtalade två-dalers-plåten med 240 mm som diagonal
bar stämpeln två daler silvermynt. Å andra sidan förekom det
också verkliga silvermynt vid utmyntning och i rörelsen, med
påföljd att Sverige råkade ut för alla dubbelmyntfotens besvärligheter
och att cirkulationen tidtals fylldes med kopparmynt och
silvermynten försvunno — detta var det vanligaste — eller att tvärtom
silvermynten trängde ut kopparmynten. Allt detta var i enlighet med
vad som brukar kallas Greshams lag, vars innebörd är att det i
förhållande till sin valör bättre myntet tränges ut av det sämre, helt
enkelt därför att det ”bättre” myntet är mer värt som substans än
som mynt eller — som man också kan säga — att betalning med
”sämre” mynt ställer sig billigare.
Man kan fråga sig varför det skulle ha varit nödvändigt att slå
kopparmynten så tunga som fallet blev, när detta ur rent praktisk
synpunkt utgjorde den största av kopparmyntfotens olägenheter.
Anledningen var den som hade föranlett hela systemet, nämligen att
myntningen skulle åstadkomma inhemsk avsättning av den svenska
kopparen. Mynttecken av koppar, där metallinnehållet hade varit
en obetydlighet av myntens värde som mynt, skulle ju ej ha motsvarat
detta system, och därför måste man skapa vad som kan kallas ett
substansmynt av koppar, sålunda ett mynt med i stort sett samma
myntvärde som värdet på den däri ingående myntmetallen. För att
inse den svenska kopparmyntfotens karaktär är det sålunda av vikt
att fasthålla dess egenskap av substansmyntfot.
Denna distinktion är så mycket viktigare som Sverige verkligen
under några få men skickelsedigra år hade ett helt annat slags
kopparmynt, nämligen ett nödmynt av koppar — Karl XII:s beryktade
mynttecken, som omfattade de sista åren av hans regering.
Mynttecknen inneburo ingen kopparmyntfot, de innehöllo endast en hundradel
eller senare rent av endast en tvåhundradel av den mängd koppar
som ingick i samma valör enligt kopparmyntfoten. Man får den
tydligaste föreställningen om mynttecknens innebörd genom att säga att
de i alla hänseenden hade samma karaktär som oinlösligt
pappers-mynt, endast med den ganska betydelselösa skillnaden att vara
tryckta på koppar och icke på papper. Med kopparmyntfoten hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
