Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Utlänningarnas roll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade staten varit maktlös och därför ur stånd att trycka en svensk
prägel på de självmedvetna köpmännen.
Det gällde icke blott styrka utan också målmedvetna åtgärder från
statens sida. Från början åsyftade den att smälta in utlänningarna
i det svenska samhället. Det är sålunda icke litet betecknande i
vilken enorm utsträckning de fingo svenskt adelskap och därmed
placering i rikets första stånd; icke mindre än 42 1/2 % av samtliga
på svenska riddarhuset introducerade ätter härstamma från
utlänningar enbart på fädernet, sålunda med bortseende från alla som
hade utländsk mödernehärstamning; och inom städernas borgerskap
förhöll det sig icke annorlunda, också om relationen i detta fall ej
kan anges siffermässigt. Man kan allmänt taget säga att medan två
av stånden, präster och bönder, så gott som helt och hållet voro av
svensk härstamning, så var det minst lika vanligt att finna utländsk
som svensk härstamning i de andra stånden, adeln och borgerskapet.
Samtidigt med att staten alltså slog upp dörrarna på vid gavel
för alla utlänningar som kunde göra god tjänst, var den mycket litet
nogräknad i fråga om svenskhet i utvärtes måtto. Detta var uttryck
för den frånvaro av nationalism i ordets egentliga mening som över
huvud taget utmärkte den äldre europeiska utvecklingen. Utan tvivel
var detta ett arv från den prägel som den västerländska odlingen
hade fått genom den romerska universalstaten och den universella
Medeltidskyrkan; just därför att vi nu äro så långt ifrån ett sådant
tillstånd, förefalla många av dess yttringar oss nu nästan stötande.
Sålunda var respekten för svenska språkets renhet nästan obefintlig;
en sådan man som Axel Oxenstierna skrev ett med latin och i någon
mån tyska alldeles uppblandat språk, och han stod långt ifrån ensam.
Utlänningarna förblevo därför också oförhindrade att använda sitt
eget språk när det passade dem; sådant ansågs vara en världslig sak.
Högst betecknande är sålunda exempelvis en öppen votering på
riddarhuset som inleddes med icke mindre än fyra yttranden på
främmande språk, tre på tyska och ett på holländska; det sistnämnda var
Louis De Geers och utgör det enda bidrag till riddarhusets debatter
från hans sida som protokollen innehålla. På samma sätt brewäxlade
också statens högsta dignitärer på sina hemspråk med kungliga
personer och regeringsmedlemmar, såsom exemplifierats i De Geers fall
men också förekom hos personer med långt mer officiell ställning.
Det säger sig självt att en så stark utländsk inverkan icke
inskränktes till sådant som i nutida ögon ter sig nyttigt för svenska folket.
Allvarligast var därvid den syn på bönderna som invandrarna togo
med sig från sina feodala hemländer och som utgjorde en av de
stora faror för vilka den gamla svenska bondefriheten under denna
tid var utsatt, varom skall talas på sitt ställe i det följande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
