Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Befolkningsutveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
Det är icke heller något tvivel om att dessa voro tillräckligt svåra för
att motivera höga dödssiffror; så dogo normalt 10—12 000 människor
om året i tyfus och smittkoppor. Men detta är icke vad frågan gäller
i nuvarande sammanhang, utan nu gäller det huruvida förekomsten
växlade från år till år tillsammans med dödligheten; och detta visar
sig icke ha varit fallet. Innebörden härav är att epidemierna i själva
verket aldrig voro borta men att deras inverkan på dödligheten
företedde en påfallande överensstämmelse med skördeväxlingarna; däri
ligger tydligen att epidemierna snarast voro det verktyg genom vilket
befolkningen minskades än den grundläggande orsaken till
minskningen.
Hur pass begränsad vikt andra faktorer än skördeväxlingarna hade
för befolkningsutvecklingen kan man se av ett särskilt fall, nämligen
läget under den stora deflation som blev en följd av att mössorna
under åren 1767 och 1768 pressade ned den utländska växelkursen,
med starka återverkningar på exportnäringarna. När man läser den
samtida broschyrlitteraturen får man intrycket att landets undergång
då stod för dörren; men befolkningsstatistiken talar ett helt annat
språk. År 1767 var dödligheten anmärkningsvärt låg, endast 25.6 °/oo;
den steg visserligen avsevärt till 1768, men likväl endast upp till
27.2 %o, en siffra som snarast låg under medeltalet på längre sikt
och var lägre än exempelvis siffrorna för åren 1764 och 1765. Det
högsta man kan säga är att en nedgång i dödligheten hade varit att
vänta under 1768, på grund av skördeförbättring under dessa år, så
att dödlighetens uppgång till en i sig själv måttlig nivå, men ej mer,
kunde vara att tillskriva den särskilda faktorn, penningpolitiken och
exportens därav framkallade nedgång.
Å andra sidan finner man också i denna utvecklingstendens tecken
till att en förändring hade inträffat. Som ganska snart skall framgå,
är det tämligen påtagligt att en förbättring i utkomstmöjligheterna
sedan det föregående århundradet hade ägt rum, icke blott tillfälligt
utan varaktigt. Men en förbättring i utkomstmöjligheter kan alltid
användas på två principiellt skilda sätt, nämligen till att möjliggöra
antingen en större folkmängd utan standardförbättring eller en
förbättring av standarden för en oförändrad folkmängd, varvid de två
tendenserna givetvis också kunna kombineras. Schematiskt sett kan
man säga att den förra av dessa utvägar var den som utmärkte äldre
tider, liksom den också just var vad Malthus uppfattade som den
dittills normala befolkningstendensen, medan den senare tvärtom i
alltmer dominerande grad har blivit nutidens. Också på denna punkt
intog 1700-talet en mellanställning, fastän visserligen med stark
övervikt för den äldre typen. Det förhållandet att äktenskapsfrekvens
och nativitet i någon mån sjönko under dåliga skördeår och stego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
