Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Hemmansklyvning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
182 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
Man kan alltså icke säga att lagstiftningen i det stora hela ställde
sig avvisande mot all jordstyckning, i ordets formella mening, ty
nyodlingarna sågos alltid med blida ögon, under den visserligen
mycket viktiga förutsättningen att det icke uppstod kollision med
bergshanteringens anspråk på skogen, som naturligtvis nästan alltid
blev starkare tagen i anspråk av bönder genom
nyodlingsverksam-heten. Sålunda medgavs 1731 och 1740 bl.a. evärdelig skattefrihet
för nyodling av förut onyttig jord, kärr och mossar — vilket
visserligen ej hade stor praktisk betydelse, därför att det förutsatte tillgång
till vanligen obefintlig mineralisk konstgödsel. Uppdelningen av det
gamla bebyggelseområdet väckte däremot i allmänhet misstro. Från
början hade meningen varit att det skulle sitta en bonde på vart
hemman, och det alternativa uttrycket mantal hade en sådan
innebörd. På Gustaf Vasas tid var detta också med få undantag fallet,
men alldeles oavsett vad lagstiftningen sade därom började därefter
en hemmansklyvning, som allt mer gjorde det till undantag att
jorden hölls samlad; allt mer undantagslöst blev det att en brukningsdel
bestod i ett ”mantalsbråk” i stället för ett helt mantal.
Ännu på Karl XI:s tid kände man stor oro för en folkökning som
kunde leda till obesuttenhet och pauperism, med påföljd att
lagstiftning och regering genomgående förhöllo sig restriktiva gentemot
hemmansklyvningen. Det var egentligen på denna punkt som
Frihetstiden kom att beteckna en ny period. Nu fick man, under intryck av
sin entusiasm för de nya näringskällorna, i flertalet fall en starkt
optimistisk syn på befolkningens utkomstmöjligheter och en därmed
förenad iver för folkökning, såsom fallet var i nästan alla länder under
merkantilismen. Åtgärderna mot hemmansklyvning kommo därför
att i hög grad uppmjukas. Man kan emellertid på intet sätt säga att
orsaken härtill enbart låg i en ändrad syn på befolkningsproblemet
som sådant, också om detta utgjorde en huvudanledning; ändringen
hade därutöver en starkt reell bakgrund. Landshövdingen i
Värmlands län Nils Reuterholm gav verkligheten ett slående uttryck när
han i ett annat sammanhang år 1741 skrev att det var den
”huvudsakligaste omständigheten, vart folket skulle taga vägen”. Tiden
utmärktes som vi sett av en stark folkökning, och det var därför i
själva verket enbart naturligt att man ville bereda de stora skaror
som icke blott sökte utan också måste söka sin utkomst inom
jordbruket en möjlighet att bli självägare.
Om befolkningen hade varit stillastående, skulle hela problemet
icke ha stött på större generella svårigheter. Naturligtvis kunde det
uppstå en svårlöst situation på enstaka hemman, där många bam
växte upp till mogen ålder; men under förutsättning av befolknings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
