Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Skatteköp och bondebruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skatteköp och bondebruk 187
ändring, som kanske var viktigare än någonting av vad som sattes i
lagparagrafer, fick äganderätten till jorden i böndernas ögon en långt
större betydelse än den förut hade haft; det uppstod med andra ord
enligt böndernas egen mening en djupgående skillnad mellan en
skattebonde som självägare och en kronobonde, som endast var
arren-dator av kronans jord.
Det nya som på grund härav kom att prägla såväl 1700-talet som
det följande århundradet var skatteköpen. Så som utan vidare
framgår av det kamerala språkbruket, inneburo dessa en förvandling av
kronohemman till skattehemman, kronoböndernas övergång till ägare,
i stället för enbart åbor på kronans jord. Den betydelse som alla
parter inlade i förändringen är tillräcklig för att visa hur stort värde
som numera tillmättes den fulla äganderätten till jord.
Det kunde ha förefallit som om reduktionen — vars obrottsliga
upprätthållelse vidhölls lika strängt under de följande regimerna
som under enväldet — skulle ha stått i vägen för skatteköp, eftersom
dessa ju på nytt avhände kronan den jord som reduktionen hade
överfört dit. Men det förhöll sig icke så, och detta av lätt förklarliga
skäl. Ty skattebonden utgjorde sin skatt eller ränta till belopp som
nästan alldeles sammanföllo med den avgift eller avrad som
krono-bönderna hade att betala; den enda skillnad i inkomst som uppstod
för kronan låg i att kronobönderna med vissa års mellanrum hade
att betala en icke särdeles viktig s.k. städja för att jorden skulle få
gå vidare i släkten. Skatteköpens reella olägenhet för kronan
inskränkte sig då till att man icke kunde avhysa en skattebonde, så
länge han fullgjorde sina skyldigheter till staten, medan kronobonden
icke hade någon rätt att ”sitta odriven” utan kunde avlägsnas så snart
något intresse ansågs kräva det.
Det visade sig också snart att motsatsställningen mellan
bondeintresset och det intresse som önskade hindra skatteköpen icke i
någon högre grad gällde kronan. I stället gällde det bruken. Bruken
önskade nämligen förvärva kronojord i skogstrakterna, på grund av
den friare dispositionsrätt över skogen som detta medförde och den
möjlighet som bereddes att genomdriva utlagornas betalning från
de ”under bruk skatteköpta hemmanens” åbor i form av träkol och
körslor. Om bruken hade rätt att skatteköpa, så voro emellertid
bönderna praktiskt taget ur räkningen som köpare, ty bruken förmådde
betala mångdubbelt av vad som kunde väntas från en bonde, ja,
förmodligen mycket mer än en bonde ansåg skattemannarätten vara
värd, t.o.m. om han hade varit i stånd att betala. Betalningen skulle
ske till kronan, men eftersom denna just ingenting hade att förlora
på affären, var det ur dess synpunkt möjligt att gå ned nästan till
hur lågt belopp som helst, medan möjligheten att få mer betalt av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
