Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Hemmansklyvning - Skatteköp och bondebruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
186 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
Medan allting tyder på att bondejorden till stor del under
generation efter generation fortfor att stanna i familjernas ägo, så var
frälsejorden i högsta grad föremål för byte och endast löst bunden vid de
särskilda släkterna. Ur bondebrukets synpunkt inverkade detta
emellertid mycket litet, ty det hindrade säkerligen som regel icke att
åborna blevo sittande och hemmanen överförda på deras arvingar;
om avraden då utgjordes till den ene eller andre adelsmannen kunde
vara åborna ganska likgiltigt. Men ur herrgårdsbrukets egen synpunkt
hade det sitt intresse att säterierna så ofta bytte ägare; det förekom
höga herrar som nästan förefalla ha varit grosshandlare i herrgårdar.
Man har sålunda exempel på att köpare på nytt sålde sina förvärv
innan året var slut, och att ej heller de nya ägarna behöllo gårdarna
någon nämnvärd tid. Utan tvivel sammanhängde denna företeelse
— som mycket ofta förekom, fastän vanligen i något mindre
utpräglad skala än dessa exempel visa — delvis med den officiella
synen på jordbesittningen, nämligen så till vida som gårdarna
an-sågos företräda helt enkelt så och så många kamerala, sinsemellan
likvärdiga enheter, mantal; särskilt den stora roll som spelades av
bytesgodsen, utväxlingen av reducibla hemman mot icke reducibla,
måste ha medverkat till att också godsägarna själva i stor
utsträckning tänkte i samma kategorier.
1700-talets besittningsförhållanden i fråga om frälsejorden stodo
givetvis i högsta grad under inflytande av reduktionens verkningar.
Men det tidigare framhållna resultatet, som innebar, att adeln så
långt möjligt gjorde sig av med sina ströhemman för att kunna
behålla säterierna, får därvid icke tolkas som om säterierna ens
tillnärmelsevis skulle ha kommit att utgöra huvuddelen av frälsejorden.
För år 1772, då man har ett redan bearbetat material på grundval
av jordeböckerna, visar det sig att de frälsehemman som icke lågo
vare sig i själva säterierna eller i samma by som dessa — de senare
kallade rå- och rörshemman — utgjorde drygt två tredjedelar av
det hela; säterierna ensamma representerade knappt en femtedel av
det totala antalet frälsehemman. Adeln hade sålunda ingalunda helt
och hållet förlorat sin ställning som agrarisk rentierklass, fastän den
hade blivit jordbrukare i proportionsvis högre grad än tidigare.
Skatteköp och bondebruk
Från böndernas synpunkt hade ställningen radikalt ändrats på det sätt
som redan framhållits i förra kapitlet. Den fulla äganderätten även
till bondejorden var nu tydligen i praktiken allmänt erkänd, trots att
föreställningen om en överäganderätt för den som uppbar skatterna
på jorden spökade i rättsteoretikernas hjärnor. Genom denna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
