Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Jordbruksbefolkningens sammansättning och arbetsformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
192 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
Under några få år drogs också den radikala konsekvensen att
bönderna icke skulle få behålla ens sina egna barn utöver dessa gränser.
Men också på denna punkt gjorde Gustaf III:s omorientering 1789
slut på de gamla tendenserna.
Det hela var ganska säkert mer symptomatiskt än effektivt. Den
redan åberopade statistiken visar mycket lägre siffror för personal
hos bönderna än fyra å fem, nämligen enligt lagstiftningens
beräk-ningssätt 1 2/s—1 34 och endast en arbetshjälp per gård, om siffrorna
fördelas på alla självständiga brukare. Visserligen var det därvid
fråga om medeltal för alla brukningsdelar under ett, icke blott om
hela hemman, och man kan ej bestämt säga huruvida lagstiftningen
av den anledningen blev verkligt hindersam vid anställning av tjänare
för bönder på de mindre gårdarna. När man betänker att de mindre
jordbruken naturligtvis också behövde mindre arbetskraft än hela
hemman, är skillnaden mellan en å två och fyra å fem dock så stor att
det förmodligen ej finns anledning att i flertalet fall räkna med
allvarliga olägenheter för bönderna genom lagstiftningen, fastän det nästan
faller av sig självt att adeln tog det bästa folket för sina egna arbeten.
En särskild linje representerades emellertid av allmogens
underklass, sålunda torpare, backstugusittare och inhyseshjon.
Sammanslagningen mellan dessa tre grupper är så till vida hindersam som
torparna i första rummet måste uppfattas som egna jordbrukare,
närmast enbart rent kameralt skilda från bönderna, medan däremot
de två andra grupperna nästan eller alldeles saknade självständig
jordbruksuppgift. Ur företagssynpunkt finns det likväl mycket
berättigat i sammanslagningen, i det att torparna samtidigt levererade
arbetskraft, dagsverken, till både bond- och herrgårdar och
följaktligen spelade en roll också för böndernas arbetartillgång. På detta
område inträdde en stor förändring under perioden. År 1751 utgjorde
sålunda alla de nu ifrågavarande grupperna tillsammans en ganska
måttlig del av jordbruksbefolkningen; deras huvudpersoner voro
endast ungefär en fjärdedel av böndernas och jämte hustrur drygt
en tredjedel av samtliga tjänare och hemmasöner. Men medan de
egentliga böndernas antal steg mycket långsamt, befunno sig dessa
grupper i mycket stark tillväxt ända till 1800-talets mitt, och redan
vid år 1815 hade grupperna undergått drygt fördubbling sedan 1751,
så att deras sammanlagda antal då ej var mycket mindre än
böndernas. Tillväxten av jordtorp härstammade därvid huvudsakligen
från 1700-talets senare hälft; inhyseshjonens ökning var en senare
företeelse, med början huvudsakligen från 1790-talet. Utan tvivel
återspeglar denna viktiga ändring i lantbefolkningens sociala
sammansättning det förut uppvisade viktiga faktum att
hemmansklyv-ningen ej höll jämna steg med folkökningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
