Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Jordbruksbefolkningens sammansättning och arbetsformer - Jordbruksproduktionens utvecklingsresultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jordbruksproduktionens utvecklingsresultat 193
Från synpunkten av bonde- och herrgårdsbruken betydde
förändringen bl.a., att den i förhållande till de egentliga bönderna ganska
oföränderliga användningen av tjänare kompletterades genom ett
stigande antal dagsverkstorpare och andra så att säga lägre
jordbrukare i egenskap av medhjälpare. Innebörden var alltså tillkomsten
av en fast, gift, åtminstone i kameral mening obesutten
jordbruksbefolkning. En viss proletarisering av Sveriges lantbefolkning måste
därför ha inträtt redan före år 1815, fastän det var 1820-talets stora
folkökning som egentligen blev avgörande för det därpå följande
halvseklet.
För herrgårdsbruket var det icke enbart de nu behandlade
grupperna som spelade roll, utan också landbönderna eller arrendatorerna
togos delvis i anspråk på herrgårdarna. Hoveriet, innebärande att
herrgårdarna brukades fullständigt eller företrädesvis av bönder,
dominerade i Danmark och Skåne; men redan i riksrådet Schering
Rosenhanes Oeconomiæ-Book från år 1662 framhölls det att systemet
icke var lämpligt för det övriga Sverige, och man kan förmodligen
ge honom rätt i att det icke stämde väl överens med så självständiga
och trots allt redan då så självmedvetna individer som svenska
bönder. I den mån det ej kom till användning voro godsägarna hänvisade
till samma slags arbetskraft som bönderna.
Jordbruksproduktionens utvecklingsresultat
Om man till sist ser på resultatet av jordbrukets utveckling under
perioden, så kan man finna en viktig hållpunkt i utrikeshandeln.
Senast år 1685 måste Sverige ha blivit ur stånd att brödföda sig
självt, och detta tillstånd fortfor under hela den nu ifrågavarande
perioden. På grundval av den i stort sett mycket jämna
spannmåls-konsumtion som framgår av utspisningsstaterna kan man fastställa
att importens andel i konsumtionen höll sig på en låg nivå. Efter
tioårsperioder räknat steg importen endast en gång så högt som till
9 %; i allmänhet höll den sig mycket lägre, vanligen under 5 %,
vilket rent av är mindre än siffran för 1685. Särskilt anmärkningsvärt
är slutligen att det inträdde en nedgång av importen till 2 V2 å
3 2/s % av konsumtionen under periodens två sista årtionden, 1791/
1810. I betraktande av den starka folkökningen förutsätter detta en
anmärkningsvärd ökning i produktion, eftersom konsumtionen per
invånare alldeles höll sig uppe i jämförelse med föregående period.
Detta stämmer väl med prästerskapets uppgift, att utsädet per
mantal skulle ha ökats med 50 å 100 % under 1700-talet; lägre andel
än 50 % skulle ha förekommit endast på Västkusten, medan siffran
för Norrland skulle ha två- å tredubblats — det senare stämmer
ock
7 Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
