Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnhantering 255
utan egna stenkolstillgångar där en betydelsefull järnhantering kunde
bevaras; och just det enastående i denna ställning pekar på
uppgiftens svårigheter, liksom på storleken i den insats som möjliggjorde
resultatet.
Vad det närmast gällde var nu att aptera produktionsprocessen till
det nya läget, utan att därför komma utanför vare sig Sveriges
särskilda förutsättningar eller den svenska järnhanteringens möjlighet att
fortfarande åstadkomma en kvalitetsprodukt. Det gällde med andra
ord att tillgodogöra sig alla de nya och gamla processer som passade
för ett land utan kol och som redan därför lämpade sig bäst för
kvalitetsproduktion.
Det närmaste resultatet blev den s.k. lancashireprocessen, såsom
namnet säger närmast en engelsk metod, fastän apterad efter svenska
förhållanden och steg för steg införd hos oss, med första början på
1820-talet men i allmänhet betydligt senare. Metodens avvikelse från
föregångarna var för lekmannaögon ej stor. Linné talar i sina Resor
om ”Vulcani skjortegossar”, för att därmed beteckna smederna under
en långt äldre period, inom tysksmide och vallonsmide, därför att de
inga andra kläder hade på sig än en vit, grov, fotsid skjorta till skydd
emot värmen; och alldeles samma syn kan man ännu i dag finna i
lancashiresmedjorna. Framför allt var lancashiremetoden på samma
sätt som sina föregångare vad man kallar en härdfärsknings- eller
välljärnsmetod, som mekaniskt bearbetade det till en degig massa
förvandlade utgångsmaterialet, icke lät det gå över i flytande form.
Processen anknöt närmast till det gamla vallonsmidet, så till vida
som den hade olika härdar för färskning och för ”uträckning” till
stänger; men ändringen var tillräckligt stor för att förbättra det
ekonomiska resultatet. Lancashiresmidet blev den ojämförligt viktigaste
och varaktigaste delen av de i allt väsentligt gamla metodernas
anpassning efter det nya läget; den svenska produktionen av
lancashire-järn fortfor att växa så långt fram i tiden som till 1890-talets förra
hälft, och ännu i början av 1940-talet var den icke blott bevarad i
Sverige — ensam bland välljärnsmetoderna — utan åstadkom
fortfarande något sådant som 23 000 å 28 000 ton om året, ungefär
hälften så mycket som allt det järn Sverige tillverkade under sin
järnhanterings storhetstid. En annan välljärnsmetod,
franche-comté-smi-det, infördes omkring halvsekelskiftet men fick aldrig lika stor
betydelse och är nu sedan länge försvunnen.
Emellertid krävde det nya läget ej blott nya processer utan en långt
mer radikal ekonomisk omställning och däribland också omläggning
av lagstiftningen. Hela möjligheten att driva monopolistisk politik
var ur världen; såsom det 1831 yttrades av två ledande svenska
bruks-män, Pehr Lagerhjelm och Emanuel Rothoff, i ett förslag till änd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
