Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnhantering 257
som hade berövats det vid färskningen. Hårt järn kunde därför nästan
icke komma i fråga för ändamål som krävde stora mängder material,
och exempelvis de tidiga ångbåtarna måste göras av mjukt jäm,
vilket naturligtvis gjorde dem oerhört tunga i förhållande till
lastutrymmet. När man icke kunde undvara hårt järn eller stål,
inskränktes vidare användningen till de smådelar där det var mest
oundgängligt; järnvägsskenor gjordes t.ex. ”stålhuvade”, dvs. fingo
ett överstycke av stål, fastsatt på ett underlag av mjukt järn. Efter
götjärnsprocessernas genombrott upphörde behovet av allt detta,
därför att det gick lika lätt att från början ge järnet den kolhalt som
man hade behov av, och först därigenom har framför allt
kommunikationsväsendet till lands och sjöss men också maskinproduktionen
kunnat ta den väldiga utveckling som i verkligheten kom till stånd.
Den första av de nya götjämsprocesserna, som efter sin egentliga
skapare, sir Henry Bessemer, fick namnet bessemerprocessen, kom
genom omständigheternas makt att utformas i Sverige, genom
Besse-mers affärsvän G. F. Göransson, sedermera grundläggare av
Sandvikens järnverk, fastän han egentligen var köpman mer än metallurg.
Emellertid råkade Göransson kort efteråt i betalningssvårigheter och
måste gå i konkurs, så att den fortsatta utvecklingen gick ifrån honom
och fullföljdes utanför Sveriges gränser, vilket gör det svårt att
bedöma hur stor del i det helt och hållet banbrytande resultatet som
tillkom Göransson och hans land. Samtidigt är det tämligen givet att
bessemerprocessen skulle ha legat ganska väl till för Sverige, därför
att färskningen enligt dess metod icke egentligen sker genom bränsle
utan genom lufttillförsel, som gör järnets egna beståndsdelar till
reduktionsmedel. Det fossila bränslet har därigenom fått en ganska
begränsad uppgift inom bessemerprocessen. Den utexperimenterades
i praxis före 1850-talets slut men bröt icke mer allmänt igenom
förrän under följande årtionden.
Efter ungefär tio år följdes bessemerprocessen av en andra
göt-jämsprocess, kallad Siemens-Martin- eller numera för korthetens skull
helt enkelt martinmetoden. I motsats till bessemerprocessen hade den
däremot stort behov av bränsle, och där föreföllo Sveriges
möjligheter följaktligen mycket mindre. I verkligheten lyckades det
emellertid att övervinna även denna svårighet; en stenkolsimport kom till
stånd, och redan 1872 upptogs martinmetoden också i Sverige samt
lar allt sedan början av 1890-talet hos oss överflyglat
bessemermeto-den, numera i mycket hög grad, vilket också i flertalet andra länder
lar blivit fallet, framför allt därför att bessemermetoden förutsätter
nalmer med en sammansättning som gör dem onödigt dyrbara.
Den tredje stora förändringen inom järnhanteringen inträdde när
nan lärde sig att använda fosforhaltig malm, vilket skedde på det
t* Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
