Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnhantering 261
att finna bättre illustrationer därav. Det är detta som förefaller ge
de nu framställda tendenserna deras största intresse.
Emellertid hade den på järnet grundade verksamheten samtidigt
utvecklat sig både bakåt och framåt. Bakåt gällde det
malmbrytningen. Den basiska processen (thomasprocessen) fick där en
revolutionerande inverkan, som utgjorde dess största betydelse inom svenskt
näringsliv, nämligen på grund av karaktären hos Sveriges
malmtillgångar. De största bland dessa bestå av fosforrik malm, och före den
basiska processens tillkomst var denna icke blott oanvändbar utan
direkt skadlig i användningen, därför att det därpå grundade järnet
blev ”kallbräckt”, dvs. brast under hammaren. Mellan-Sveriges största
malmfält, Grängesberg, som till stor del består av fosforrik malm,
var därför tidtals avstängt från brytning, vilket onekligen ger ett
slående intryck av situationen under tiden före den basiska processen.
De norrbottniska malmfältens exploatering skulle också till allra
största delen ha varit utesluten innan denna process uppfanns; de
norrbottniska kommunikationernas tillkomst är en verkan av och icke
en orsak till förändringen. Den basiska processen betydde alltså för
Sverige nästan jämnt lika mycket som om Sverige vid tidpunkten för
denna uppfinning hade fått sina största malmfält i present, ty
dessförinnan hade de ingen uppgift haft att fylla.
Före det andra världskriget hade den svenska malmbrytningen nått
en omfattning av 14- å 15 000 000 ton, och den icke mycket mindre
exporten närmade sig i värde en fjärdedels milliard kronor. Malmen
hade därigenom blivit Sveriges näst största exportvara, med omkring
13 % av exportens totalvärde. För högkvalificerat jäm, sådant som
det svenska till större delen förblev, hade nämligen den fosforrika
malmen icke haft någon betydelse; och Sveriges tillgångar på andra
malmer än exportmalmerna äro dessutom så stora att den svenska
järnhanteringen inom överskådlig tid var tillräckligt försörjd med
dem. I stället präglade den basiska bessemerprocessen den tyska
järnhanteringen, vilket medförde att denna hade haft särskilt stort
behov av svensk järnmalm. Till exportens stora omfattning
medverkade därjämte att de svenska malmerna höra till världens mest
hög-procentiga och t.o.m. utgöra en mycket övervägande del av alla
hög-procentiga malmer, vilket givetvis bidrog till att göra dem eftersökta,
därför att de sparade bränsle i masugnarna i proportion till sin
jämhalt. Det var alltså en mycket stor förändring som på denna
punkt övergick det svenska näringslivet.
Icke mindre viktig var den förändring som ägde rum i motsatt led
från den egentliga järnhanteringen, sålunda till färdiga produkter av
järn och stål. Det väldiga uppsving som denna verksamhet tog i
jämförelse med 1700-talets, då jämmanufakturen understöddes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
