Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Grosshandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
286 Det stora genombrottet (1815—1914)
svårt och långvarigt bakslag, som varade ända in på 1820-talet. Men
alldeles oavsett detta var grosshandelns roll i Göteborg ännu mer
dominerande än i Stockholm, fastän fördelad på ett större antal
firmor, bland vilka ingen avgjort kom i första rummet.
För handelshusens dominerande ställning under denna tid, i
jämförelse med vad vi sedan vant oss vid, är det betecknande att ett så
stort företag som Trollhätte kanals ombyggnad 1838/44 helt och
hållet finansierades av handelshuset Schön & Co. i Stockholm, något
som för närvarande skulle ha varit otänkbart. Lika betecknande är
det att bankerna, när de började uppstå, vid svårigheter sökte stöd
hos de stora handelsfirmorna, när ett omvänt förhållande i nutiden
skulle ha förelegat. Den svenska utvecklingen avvek därvid icke i
något annat hänseende från den utländska än att handelshusens roll
i Sverige från början var mindre än i världshandelns ledande länder,
kanske framför allt på grund av svårigheten att i Sverige
upprätthålla köpmanstraditioner och bevara handelshusen genom flere
generationer, kanske också på grund av att Sverige i sin brukshantering
redan sedan århundraden hade haft en organisation med större
fasthet och varaktighet; slutligen medverkade det förmodligen också att
Sveriges största stad vette åt öster och icke åt väster eller söder,
vilket icke kunde undgå att skapa ett visst avstånd från kommersiella
förbindelser med större räckvidd.
Förklaringen till att läget undergick en så grundlig förändring
under 1800-talets senare del som fallet blev är ej svår att finna.
Handelns minskade risker, som delvis sammanhängde med möjligheten
att genom de andliga kommunikationerna, telegraf och telefon,
komma i ögonblicklig förbindelse med nästan varje punkt på jordklotet,
minskade handelns vinstmöjligheter. Köpmännen kunde vidare
överlämna omsorgen om varorna under deras transport till fristående,
fast organiserade transportföretag, medan de själva (eller deras
”köp-svenner”) tidigare hade varit tvungna att vedervåga liv och
förmögenhet ”över sand och sjö”, som det då sades, för varornas
fort-skaffning till destinationsorten. Den bankiruppgift som förut hade
utgjort en huvuddel av köpmanshusens verksamhet övertogs, därnäst,
av särskilda och likaledes institutionsmässigt organiserade banker.
Slutligen kom avsättningen av industriföretagens produkter i
grosshandeln att bli en del av producenternas egen uppgift. Den andre i
ordningen av ledarna för Sandvikens järnverk, Henrik Göransson,
började mot 1860-talets slut själv företaga utländska resor för att
bereda avsättning åt brukets produkter och anses ha varit den förste
svenske bruksägare som radikalt bröt med traditionen att all
järn-export skulle ligga i grosshandelsfirmornas händer, en tradition som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
