Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Kapitalanskaffning och kreditorganisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 Det stora genombrottet (1815—1914)
var representerad i statens låneorgan Riksgäldskontoret ej på långt
när den som hade kunnat uppbådas av det enskilda näringslivet, med
påföljd att villkoren icke alltid i äldre tider voro så fördelaktiga som
de hade kunnat vara. Sedermera kom den utländska upplåningen för
statens räkning att alltmer övertagas av svenska banker och blev då
utan tvivel bättre tillgodosedd. Också i den mån upplåningen skedde
för enskild räkning, lyckades Sverige emellertid i anmärkningsvärd
grad hålla sig fritt från utländskt beroende. Detta sammanhängde
till stor del med det faktum att formen i de allra flesta fall var
upplåning och icke utländsk investering i svenska företag. Ty om en
låntagare blott fullgör sina förpliktelser, kan intet insteg beredas för
kapitalistens inflytande, medan däremot en kapitalinvestering ställer
företagen under direkt inflytande från kapitalisten, och alltså från
utlandet i den mån han är utlänning. Visserligen saknades icke heller
det senare, särskilt inom vissa gruvföretag och järnvägar; men dess
totala roll var mycket obetydlig. Möjhgen kan man som avigsidan
av denna form för den utländska kapitaltillförseln framhålla, att
Sverige därigenom gick miste om de impulser som utländska
före-tagarbegåvningar skulle ha kunnat skänka och att det ekonomiska
oberoendet därför köptes med långsammare ekonomisk utveckling än
eljest hade kunnat komma till stånd.
Den löpande inhemska kreditgivningen till det svenska näringslivet
kom småningom att övertagas av bankerna; men detta skulle dröja
ganska länge. Visserligen gick bankväsendet i Sverige långt tillbaka i
tiden, nämligen genom Riksens ständers bank eller Riksbanken. Men
dess roll i fråga om den kommersiella kreditgivningen var mycket
begränsad. Den höll räntesatser som fastställdes på riksdagarna och
som ej kunde ändras mellan dem; kreditgivningen bestämdes till på
förhand givna belopp och skapade alltså icke någon i minsta mån fri
kreditmarknad, varjämte valet av kreditföremål lämnade mycket
övrigt att önska. Upprepade försök gjordes att vid Riksbanken knyta
mer kommersiellt inriktade företag, sålunda i början av 1800-talet de
s.k. diskonterna och senare de s.k. filialbankerna; men de förra gingo
omkull i samband med krisen efter Napoleonskrigen, och de senare
saknade i anmärkningsvärd grad livskraft. Så länge man icke hade
kommit fram till andra kreditföretag var den oorganiserade, enskilda
kreditgivningen utan tvivel många gånger viktigare.
Särskilt i organisatoriskt hänseende inträdde emellertid en
förändring från och med att Sverige 1831 fick början till ett helt system av
fristående banker, av vilka den första var Skånska privatbanken
(senare kallad Skånes enskilda bank, slutligen förenad med
Skandinaviska banken). Dessa s.k. enskilda banker byggde samt och
synnerligen på sedelutgivning och blevo därigenom i tillfälle att lämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
