- Project Runeberg -  Svenskt arbete och liv : från medeltiden till nutiden /
290

[MARC] Author: Eli F. Heckscher - Tema: Business and Economy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Kapitalanskaffning och kreditorganisation

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

290 Det stora genombrottet (1815—1914) var representerad i statens låneorgan Riksgäldskontoret ej på långt när den som hade kunnat uppbådas av det enskilda näringslivet, med påföljd att villkoren icke alltid i äldre tider voro så fördelaktiga som de hade kunnat vara. Sedermera kom den utländska upplåningen för statens räkning att alltmer övertagas av svenska banker och blev då utan tvivel bättre tillgodosedd. Också i den mån upplåningen skedde för enskild räkning, lyckades Sverige emellertid i anmärkningsvärd grad hålla sig fritt från utländskt beroende. Detta sammanhängde till stor del med det faktum att formen i de allra flesta fall var upplåning och icke utländsk investering i svenska företag. Ty om en låntagare blott fullgör sina förpliktelser, kan intet insteg beredas för kapitalistens inflytande, medan däremot en kapitalinvestering ställer företagen under direkt inflytande från kapitalisten, och alltså från utlandet i den mån han är utlänning. Visserligen saknades icke heller det senare, särskilt inom vissa gruvföretag och järnvägar; men dess totala roll var mycket obetydlig. Möjhgen kan man som avigsidan av denna form för den utländska kapitaltillförseln framhålla, att Sverige därigenom gick miste om de impulser som utländska före-tagarbegåvningar skulle ha kunnat skänka och att det ekonomiska oberoendet därför köptes med långsammare ekonomisk utveckling än eljest hade kunnat komma till stånd. Den löpande inhemska kreditgivningen till det svenska näringslivet kom småningom att övertagas av bankerna; men detta skulle dröja ganska länge. Visserligen gick bankväsendet i Sverige långt tillbaka i tiden, nämligen genom Riksens ständers bank eller Riksbanken. Men dess roll i fråga om den kommersiella kreditgivningen var mycket begränsad. Den höll räntesatser som fastställdes på riksdagarna och som ej kunde ändras mellan dem; kreditgivningen bestämdes till på förhand givna belopp och skapade alltså icke någon i minsta mån fri kreditmarknad, varjämte valet av kreditföremål lämnade mycket övrigt att önska. Upprepade försök gjordes att vid Riksbanken knyta mer kommersiellt inriktade företag, sålunda i början av 1800-talet de s.k. diskonterna och senare de s.k. filialbankerna; men de förra gingo omkull i samband med krisen efter Napoleonskrigen, och de senare saknade i anmärkningsvärd grad livskraft. Så länge man icke hade kommit fram till andra kreditföretag var den oorganiserade, enskilda kreditgivningen utan tvivel många gånger viktigare. Särskilt i organisatoriskt hänseende inträdde emellertid en förändring från och med att Sverige 1831 fick början till ett helt system av fristående banker, av vilka den första var Skånska privatbanken (senare kallad Skånes enskilda bank, slutligen förenad med Skandinaviska banken). Dessa s.k. enskilda banker byggde samt och synnerligen på sedelutgivning och blevo därigenom i tillfälle att lämna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:44:30 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svarbliv/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free