Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Kapitalanskaffning och kreditorganisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kapitalanskaffning och kreditorganisation 291
kredit i större utsträckning för löpande ändamål än Riksbanken hade
gjort. Men genom den roll sedelutgivningen spelade för dem kommo
de i allmänhet att försumma inlåningen. T.o.m. dessa banker utövade
förmodligen länge mindre inflytande på kapitalanskaffningen än
fallet var med handelshusen och de privata långivarna.
Ett mer utbrett privatbanksystem fick Sverige först genom
tillkomsten av aktiebanker eller kreditaktiebolag, av vilka det första,
Skandinaviska kreditaktiebolaget (numera Skandinaviska banken),
kom till stånd 1863. Som namnet på denna bank anger, hade den
varit avsedd att bli en gemensam skandinavisk institution, och planen
därpå hade stöd från den obestridde ledaren av nästan hela det
danska näringslivet, G. F. Tietgen, fastän planen i denna form
strandade och banken slutade med att bli rent svensk, till en början enbart
i Göteborg. Trots att typen för den icke sedelutgivande aktiebanken
blev mer modem än den s.k. enskilda bankens, så var det likväl en
bank av den senare typen som i särskilt hög grad kom att bana väg
för det svenska bankväsendets nyare utveckling. Det var A. O.
Wal-lenbergs skapelse, den 1856 tillkomna Stockholms enskilda bank, som
tjänade sina sporrar genom att utan svårighet rida ut 1857 års så kort
tid efter bankens tillkomst inträffande kris. Dess svårigheter under den
därpå följande krisen, 1878/79, blevo betydligt större, men den
lyckades bli herre även över dem, också om de denna gång gjorde sig
gällande länge efteråt. När statens utländska upplåning började övergå
i bankernas händer, så var det främst Stockholms enskilda bank som
— länge i rivalitet med den 1871 tillkomna Stockholms handelsbank
(numera Svenska handelsbanken), snart under ledning av den
tyskfödde Louis Fraenckel — tog hand om upplåningen. Den drog därvid
allt mera fördel av den franska lånemarknaden och bidrog sålunda
att försvaga förbindelsen mellan Sverige och dess gamla finansiella
centrum Hamburg, visserligen samtidigt med att också den tyska
marknaden togs i anspråk, främst genom Fraenckels medverkan.
Det slutliga genombrottet för ett modernt svenskt bankväsende
förutsatte emellertid också en ny organisation av Riksbanken och i
samband därmed en långt skarpare skiljelinje mellan centralbankens
och affärsbankernas områden. Under 1800-talets sista årtionden fick
Riksbanken en långt mer målmedveten och planmässig ledning än
tidigare, genom sin kanske hittills mest betydande ledare J. W.
Am-berg; och som krönet på hans verksamhet genomfördes 1897 beslutet
om sedelmonopol för Riksbanken, varigenom alltså de enskilda
bankerna fingo avveckla sin sedelutgivning och därigenom också föras
över på inlåningsverksamhet som en faktor av avgörande betydelse
för deras utveckling. Riksbanken gick nu över till den rörliga
räntefotens politik efter engelskt mönster och blev en verklig centralbank,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
