Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Det stora genombrottet (1815—1914) - Appendix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitten av 1870-talet innan Härnösand—Sundsvallsregionen återvann
sin tidigare position inom sågverksindustrien. Men utförseln av
framför allt bjälkar och även sparrar var i allmänhet större från
Sundsvallsområdet än från någon annan del av Sverige, varför
Västernorrland sannolikt under hela perioden hade en större andel av den
totala trävaruutförseln än Gävleborgs län.
Utvecklingen inom övre Norrland liknade till en början den
västernorrländska. Från början av 1860-talet börjar dock övre Norrland
att sacka efter.
Orsaken till denna utveckling är inte klarlagd. Söderlund
diskuterar dock ett antal tänkbara orsaksfaktorer. Övre Norrland hade ett
relativt ogynnsamt läge ur transportsynpunkt. Detta förhållande
minskade konkurrenskraften. Sannolikt ha de dryga transportkostnaderna
varit särskilt kännbara under prisfallet på 1860-talet, då även bättre
belägna sågar förefalla att ha arbetat med små vinstmarginaler.
Ytterligare en orsak kan ha varit att sågverkstekniken var mindre
utvecklad i övre Norrland
I likhet med exporten från Göteborgsregionen var trävaruutförseln
från övre Norrland ganska starkt konjunkturkänslig. Söderlund söker
förklaringen till det elastiska utbudet från övre Norrland delvis däri
att de stora sågarna i denna region ofta ägdes av kapitalstarka firmor
vilka vid ogynnsam prisutveckling kunde hålla tillbaka utbudet.
Samma förklaring gäller också för Göteborgsdistriktet. I Västernorrlands
och Gävleborgs län arbetade företagen däremot i stor utsträckning
med upplånat kapital och korta krediter och kunde säkerligen inte
underlåta att avsätta sin produktion.
1800-talets sista fjärdedel, av Söderlund kallad
”konsolideringsskedet” kännetecknas av fallande eller låga priser, jämfört med
föregående och efterföljande tid. Prisfallet inleddes 1874 och någon mer
definitiv prisstegring satte inte in förrän 1895. De låga priserna ledde
till att vinstmarginalerna krympte. Den föregående tidens starka
optimism avlöstes av en ofta obefogad pessimism. Ett resultat av
denna utveckling blev för Västeuropas del att man i högre grad än
tidigare sökte placera kapital i inhemska investeringar, varför
räntenivån och ränteavkastningen i de relativt starkt industrialiserade
länderna sjönko, medan däremot investeringsnivån eventuellt blev högre
än vad den annars skulle ha blivit. Den låga räntenivån och
kapitalplacerarnas försiktighet gjorde det dessutom möjligt för länder med
anseende för solvens och social stabilitet att relativt förmånligt
upplåna kapital i utlandet.
Perioden 1875—1895 uppvisar en på det hela taget jämnare
konjunkturutveckling än den föregående tiden. Efter krisåret 1879 stego
förväntningarna och investeringslusten blev starkare. 1883 vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
