Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
m. fl. (undersl. Gyalolechia). Gonidier saknas ocksä i excipulum, säväl i
dess centrala del som i kanten; endast undantagsvis har jag där funnit
en eller annan.
Med all säkerhet föreligger här Blastenia lamprocheila (DC.) Arn., om
också sporerna äro i förhållande till tjockleken något kortare, än F. Ak-
NOLD angiver på skilda ställen i sina »Lichenologische Ausflüge in Tirol».
Av hans framställning framgår emellertid, att de variera rätt betydligt.
Hos de svenska exemplaren äro de vanligen 12—15 u långa och 5—7,5 u
tjocka.
Oppmanna-fyndet föranledde mig att närmare undersöka några Calo-
placa-former, som jag med tvekan inordnat under C. pyracea och C. fer-
ruginea, och det visade sig, att jag redan 1908 funnit Blastenia lampro-
cheila på små kalkstenar vid Visby, dels på Snäckgärdet, dels söder om
staden, och att kandidat G. E. Du Rırrz år 1910 insamlat den vid Kö-
ping på Öland. Antagligen är den ej sällsynt i de båda sistnämnda land-
skapen
Artens systematiska ställning är särdeles osäker. Mellan Blastenia och
Caloplaca finnas icke några skarpa gränser, något som TH. M. FRIES
uttryckligen framhåller, och vilket förmått M. ANZI, E. SrIZENBERGER och
E. WAINIO att sammanföra dem till ett släkte, för vilket de bragt till
användning namnet Placodium. Då detta emellertid ursprungligen be-
tecknat något helt annat och fortfarande av många lichenologer använ-
des i annan bemärkelse, torde det böra ersättas med något annat, och
mig veterligen är Callopisma De Not. (1847) det äldsta. Det fanerogam-
släkte, som erhållit detta namn, bör enligt prioritetslagarna heta Deianira
Cham. & Schlecht., varför icke något hinder föreligger för att bibehålla
det för ett lavsläkte. J. M. NORMAN har tagit ännu ett steg längre och
sammanfört alla Caloplacacew och Theloschistacee efter ZAHLBRUCKNERS
begränsning under ett släkte, Theloschistes (1853). Det måste nog också
medgivas, att Xanthoria parietina och Caloplaca elegans aro mycket nara
besläktade med varandra, och att Xanthoria (Fr.) Th. Fr. ar ett ganska
svagt släkte. Betydligt skarpare begränsat synes Theloschistes (sens. str.
vara. — Gyalolechie (däri ej inbegripna Candelarielle) föras såväl av
ANZI som av STIZENBERGER bort från Placodium, men den mycket nära
släktskapen mellan Caloplaca pyracea (Ach.) Th. Fr. och C. luteoalba
Turn.) Th. Fr. synes mig bevisa, att en sådan åtgärd är onaturlig.
Vad Bl. lamprocheila beträffar — jag använder tillsvidare denna namn-
kombination — är den i fråga om excipulum en Blastenia, till sporerna
närmast en Gyalolechia; besläktad är den otvivelaktigt med Caloplaca
ferruginea (Huds.) Th. Fr., under vilken också Tu. M. FRIES anför den,
dock framhållande, att den ej är identisk med hans var. festina (Fr.
14. Lecidea aspicilioidea Th. Fr. var. dovrina Th. Fr. i västra Jämtland.
De på sten växande Lecidea-arterna i våra fjälltrakter äro ännu ganska
ofullständigt kända såväl i fråga om sin begränsning och variationsför-
måga som till sin geografiska utbredning. Under mina exkursioner i
västra Jämtland har jag sammanbragt en rält stor samling sådana, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
