Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
23 juni förlidet år gjorde jag en exkursion söder ut från Visby och be-
sökte därvid den bekanta Högklint. När jag i utkanten av skogen ut-
med sjön sökte för mitt exsickatverk insamla Lecanora sulphurea (Hoffm.)
*straminea (Stenh.), som växte på granarna och tallarna, överraskades
jag av att på de förra finna även den nämnda Calillaria och det i ganska
riklig mängd. Sparsamt anträffades den också nedtill på tjockbarkiga
martallar.
Vilka orsakerna äro till att vissa träd uppbära ett slags lavvegetation,
under det andra, som växa alldeles i närheten, uppvisa en helt annan,
är icke närmare kant. I vissa fall torde de dock vara att söka i bar-
kens kemiska beskaffenhet. Som bekant utmärker sig aspen genom sin
rikliga epifytiska vegetation av Caloplaca-arter, särskilt C. pyracea,
Lecania dimera, Lecanora distans, Xanthoria parietina, Physcia aipolia
m. fl. När barken spruckit sönder och dess ytligt liggande delar dött
bort och lakats ur, infinna sig åtskilliga andra, såsom Parmelia sulcata,
Ramalina farinacea och Evernia prunastri, dem man aldrig anträffar på
den släta aspbarken. Hos Salix caprea spelar däremot Lecanora angu-
losa främsta rollen i den rätt artfattiga krustalavfloran på den släta
barken, och Evernia jämte Parmelia sulcata infinna sig, innan denna
spruckit sönder. Några fysikaliska olikheter mellan dessa båda barkar,
som skulle kunna betinga den betydliga olikheten i lavvegetationen, sy-
nas mig svårligen förefinnas. Sådana kunna däremot med fog ifråga-
sättas vid en jämförelse mellan björken med dess kompakta korkbild-
ning och aspen eller mellan tallen med dess, låt vara rätt så svaga,
fällbarkbildning och granen. Det torde nämligen vara otvivelaktigt, att
björken, så länge dess bark ännu ej är söndersprucken, erbjuder ett
betydligt torrare substrat än aspen och att tallbarken, därigenom att
den flagrar av, är mycket mera hinderlig för uppkomsten av en epifytisk
vegetation än granbarken under i övrigt lika yttre förhållanden.
Vad nu beträffar förekomsten av Catillaria premnea på gran vid Hög-
klint, Ristafallet och Handölsforsen och på tall vid Högklint, så finns
knappt anledning att antaga, att barken, som utgör substratet, skulle
vara på något särskilt sätt kemiskt förändrad eller att överhuvud i
barken själv förefunnes något, som gjorde det möjligt för laven i
fråga att slå sig ned och trivas där. På de båda jämtländska fynd-
orterna äro granarna utsatta för stänket eller »dimman» från fallen,
samtidigt med att ingen för stark beskuggning blir hinderlig för lavens
fortkomst. Åtminstone i viss mån liknande torde förhållandena vara i
utkanten av skogen vid Högklint; vinden medför fuktighet från sjön,
och under vissa tider är helt säkert daggbildningen betydande.
23. Gyrophora discolor Th. Fr. på Åreskutan.
För utdelning i mina »Lichenes suecici exsiccati» (n:o 476) överlämnade
kandidat HARRY SMITH för tre år sedan Gyrophora discolor TH. FR.,
den han hade anträffat på Sylarna, och då arten icke förut var upp-
given för Sverige, lämnade jag i Svensk Bot. Tidskr. 1915, s. 248, ett
meddelande om fyndet jämte notiser om artens geografiska utbredning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
