Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
mosomtal, kan latt beräknas, hur många kombinationer, som äro möj-
liga, och då vid varje reduktionsdelning högst 2 möjligheter kunna
realiseras, är det även lätt att beräkna det teoretiskt minsta antal re-
duktionsdelningar, som behöves, för att alla tänkbara kombinationer
skola möjliggöras. Om en växts haploida kromosomtal vore a och dess
diploida alltså 2«, angåve talet 2" antalet möjliga olika haploida kärn-
kombinationer och talet 277! det teoretiskt minsta antal reduktionsdel-
ningar, som behövdes, för att alla dessa skulle kunna realiseras. Dessa
tal äro ju desamma, som vi känna från de Mendelska hybridlagarna
för egenskapsparens olika kombinationsmöjligheter. En växt med t. ex.
10 kromosomer i den haploida kärnan, alltså 20 i den diploida, kan
genom reduktionsdelningar kombiera dem så, att 1024 (= 2!) olika hap-
2 o
loida kärnor kunna bildas, och härför erfordras minst 512 (— 2101) olika
reduktionsdelningar.
När det alltså förhåller sig så, att diploida kärnor med precis samma
kromosomuppsältning kunna reduktionsdela sig på olika vis, så är det
också ganska tydligt, att om en befruktning genast följdes av en reduk-
tionsdelning, d. v. s. 1 befruktning kompenserades blott av 1 reduk-
tionsdelning, så kunde aldrig mer än 2 kromosomkombinationsmójlis-
heter realiseras, men bildas däremot en mer eller mindre högt utvecklad
diploid sporofyt, som alstrar talrika spormoderceller, vilka alla reduk-
tionsdelas, d. v. s. 1 befruktning kompenseras av många reduktionsdel-
ningar, så kunna talrika kombinationsmöjligheter realiseras, desto flera
ju flera reduktionsdelningar, som förekomma. Detta kunde ej vara en
underordnad sak, när det gällde att förklara uppkomsten av mångfalden
och formrikedomen i växtvärlden. Härav följer emellertid, att det icke
kan vara likgiltigt, när, var och hur reduktionsdelningen äger rum i en
växts utvecklingscykel.
I växtriket inträffa i huvudsak två olika fall: antingen reduktionsdelas
den befruktade, diploida kärnan omedelbart (alltså 1 befruktning — 1
reduktionsdelning), eller också uppskjutes reduktionsdelningen, och det bil-
das en diploid sporofyt, varvid alltid 1 befruktning motsvaras av flera reduk-
tionsdelningar. Någon typ, där reduktionsdelningen förskjutes och det bil-
das en diploid sporofyt, som genom en enda reduktionsdelning kompenserar
befruktningen, är icke känd och torde med all sannolikhet icke finnas,
ehuru den naturligtvis teoretiskt är tänkbar.
Det vore med denna utgångspunkt, som föredraganden ville framställa
följande arbetshypotes till den biologiska förklaringen av en sporofyts
uppkomst: uppkomsten av en diploid sporofyt genom reduktionsdelnin-
gens förskjutning beredde för växten möjligheten att åstadkomma talrika
reduktionsdelningar och därigenom även talrikare anlagskombinationer.
Härigenom möjliggjordes uppkomsten av en rikare formbildning — och
därigenom livsdugligare typer — som resultat av befruktningen.
Om nu denna hypotes hade någon sanning i sig, så måste det också visas,
att den första typen (1 befruktning — 1 reduktionsdelning) omfattade pri-
mitivare och enklare organiserade växtformer, och att den senare typen
(4 befruktning—många reduktionsdelningar) omfattade former, som verk-
ligen nått en större utvecklingshöjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
