Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
nordligaste delarna. Likasä saknas den i största delen av Norge.
Högsta kända fyndorten är Funäsdalssjön i västra Härjedalen,
583 m 6. h.
På grundval av ovanstående utredning om de bägge Sagillaria-
arternas utbredning inom Norden vill jag nu våga att något disku-
tera orsakerna till densamma. Härvid kan jag i rätt stor ut-
sträckning stödja mig på ännu ej offentliggjorda studier över våra
högre vattenväxters utbredning, varmed jag under sista tiden varit
sysselsatt.
Sagittaria-arternas utbredning inom Norden bestämmes utan tvi-
vel främst av deras: 1) invandringshistoria, 2) värmekrav och
3) näringsekologiska fordringar.
Om Sagittaria sagittifolia’s invandringshistoria är föga att säga.
Den torde ha invandrat från både söder och öster under ett tidigt
skede av postglacialtiden. Troligen har den under värmetiden haft
en större utbredning än nu. Jag har redan ovan framhållit, att
den sällan blommar vid sin nordgräns och ännu mera sällan, om
ens någonsin, där utbildar mogen frukt. Säker sådan känner jag
från Sverige ej norr om södra Dalarne.
Sagittaria natans är uppenbarligen en östlig invandrare. Vissa
drag i dess utbredning, särskilt de stora luckorna i Öster- och
Västerbotten, kunde då tänkas sammanhänga med en så sen in-
vandring, att olika invandringsströmmar, som kunna ha förekom-
mit, ej hunnit mötas. Men en sådan förklaring är icke hållbar.
Artens lätt igenkänliga frukter äro nämligen anträffade i torvav-
lagringar på åtminstone fyra ställen i Finland, varav tre i inre
delen av Mellersta Österbotten, där den i nutiden synes saknas
(jfr H. Linpsere i Finska Mosskult. Årsb., 1911, sid. 281, och
Öfvers. Finska Vet.-Soc. Förh., 58 (1915—1916), C:2, sid. 10; A. L.
BACKMAN i Acta Forest. Fenn., 12:1, sid. 160]. Tillsammans med
S. natans äro på dessa ställen funna rester av en mycket rik och
värmefordrande vattenflora, vars allra märkligaste arter äro Najas
flexilis och tenuissima, bägge i nutiden inskränkta till sydligaste
Finland (N. flexilis även i Onega). Enligt LINDBERG härstamma de
av honom beskrivna fynden från ett avlägset tidsskede (ancylus-
tiden), varmare än det nutida. På sätt och vis företer alltså S.
natans’ nuvarande utbredning vissa, dock mycket oklara, reliktdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
