Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
|
|
131
De goda fynden mötte 1917 på Runmarön. ALMQUIST och jag
gjorde den 3 juni en exkursion förbi Vilträsks sydända och längs
dess östsida. I flera kalkkärr anträffades Preissia vackert fruktifi-
cerande. I ett sådant vid Söderby sågos även Moerchia (Pallavicinia)
Flotowiana (Nees) Schiffn. och Aneura incurvata (Lindb.) Steph.
Och pä kalkhällar vid Vitträsks sydända (Söderby) liksom vid dess
mitt på östsidan anträflades Clevea hyalina (Somft.) Lindb. rikligt
(c. fr.) på den nakna jorden i sprickorna mellan Cladonia-mattorna.
Det visade sig sedan, att de nyss omtalade bålarna från Munkön
även tillhörde Clevea. Tillsammans med Clevea och växande pa
samma sätt anträffades vid Vitträsks östsida Riccia bifurca Hoffm.
(det. C. JENSEN) och några sterila bålar av Neesiella pilosa, samt vid
Vitträsks sydända Reboulia hemisphaerica (L.) Raddi, rikligt frukti-
ficerande. På Runmarön hade alltså anträffats representanter för
fem marchantiacésläkten utom Marchantia. Det är tydligen kalk
grunden, som framkallat denna rika utveckling.
Av Runmaröns och Munköns marchantiaceer äro Neesiella pilosa
och Clevea hyalina att anse som arktiskt-alpina arter, fastän bägge
dessutom äro funna på Ölands alvar, den senare även på Gotland,
på båda ställena som v. suecica (Lindb.) K. Müll. De inta alldeles
samma ställning som Woodsia alpina, tillsammans med vilken de
på båda öarna i Stockholms skärgård växa. Däremot är Reboulia
hemisphaerica en utpräglat sydlig art, som i Sverige förut ej varit
funnen nordligare än vid Magniberg nära Nyköping (1864 C. In-
debetou i Hb. Holm.). Följande var (??/; 1918) anträffades den även
på Tallkobben bland Fladkläpparna i Djurö skärgård, även här på
en kalkhäll (Erik Almquist i Hb. Ups.). En stor sällsynthet är
också Riccia bifurca. För M. HEEG (i Bot. Notis., 1898, sid. 110—
111) var den i Sverige endast känd från Klågerup i Skåne och Golt-
sunda nära Uppsala. I Hb. Ups. finnes den även, bestämd av C. JEN-
SEN, från Dalsland: Bäcke, Bäcken (1916 o. 1917 S. o. C. Bergström).
Marchantiacéfynden i Stockholms skärgård ha enligt min tro även
betydelse så till vida, att de böra ge anledning till eftersökande av
dessa växter inom andra urkalksområden i mellersta Sverige. I
synnerhet, tror jag, böra de sökas, där kalkstenen går i dagen som
mera flata hällar. Emellertid måste man vara ute i god tid, i
slutet av maj eller början av juni. Sedan torka marchantiaceerna
bort och äro ytterst svåra att upptäcka. Bäst är naturligtvis att
söka dem fukliga vårar.
En ännu rikare marchantiacéflora anträffade jag eftersommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
