Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
bilda spermatangier på alldeles samma sätt som hos Nilophyllum eller
Martensia (se SVEDELIUS i K. Vet. Akad. Handl. Bd. 43, Nr. 7, sid. 59 ff.);
ännu större är dock överensstämmelsen mellan de senare och G. Buff-
hamii, som att döma av teckningen (BATTERS 1. c. T. 319, fig. 14) är
treskiktad och liksom Martensia utbildar barkcellerna direkt till sperma-
tangiemoderceller (jfr SVEDELIUS, 1. c. T. 3, fig. 2).
Hongamofyten är något kraftigare än hanväxten; det största cystokar-
pofyll föredr. iakttagit mätte över 7 mm och bar elt dussin cystokarpier,
men dessa tal äro rena undantag, 2—4 mm och 1—4 cystokarpier äro
det vanliga. Dessa blad äro mångskiktade med typisk Nitophyllum-
struktur. Cystokarpiets byggnad är i princip den för familjen typiska;
dock är det anmärkningsvärt, att gonimoblasten är tryckt till cysto-
karpiets botten, och att dess celler träda i porförbindelse med centralla-
mellens celler, så att det ser ut, som om rader av pärlbandsliknande
celler utginge vertikalt från dessa. Liknande förhållande är iakttaget
hos Nitophyllum, och med Neuroglossum torde överensstämmelsen i detta
hänseende vara fullständig. Däremot skulle dylika porförbindelser, att
döma av BATTERS’ figur 8, ej förekomma hos G. Buffhamii. Hari skulle
om denna figur är korrekt, utan tvivel ligga en skillnad mellan dessa,
men så länge föredr. ej haft tillfälle att själv undersöka den senare och
man ej kan uttala sig om den systematiska betydelsen av karaktären i
fråga, fann föredr. icke skäl föreligga att för G. australe skapa ett nytt
släkte.
Tetrasporofyllen erbjuda intet särskilt anmärkningsvärt.
I ovannämnda arbete, sid. 36, hade föredr. vidare beskrivit ett nytt
släkte Polycoryne med arten P. radiata, som föredr. år 1902 i Cumber-
land Bay på Sydgeorgien anträffade såsom parasit på Nilophyllum fus-
corubrum och polydactylum. Då växten beskrevs, kände föredr. endast
sistnämnda värdväxt samt hongamofyt och sporofyt av parasiten. Genom
en tillfällighet fann föredr. vid en senare undersökning av en samling
N. fuscorubrum-bitar några individ av Polycoryne, av vilka ett par be-
funnos vara hanliga.
Parasitens färg var föredr. tyvärr icke bekant. Växten bildar en halv-
klotformig dyna av högst ett par mm:s diameter, från vilken talrika,
0,5—1 mm långa, nålformade skott radiera i alla riktningar. Parasitens
angrepp framkallar en gallbildning pa värdväxten, i vars vävnad
hyfer mycket tydligt kunna följas. De radierande skotten växa med
tvärdelad toppcell. Av vikt är, att ej två, utan fyra pericentralceller
anläggas, varigenom skotten bli trinda. Pericentralcellerna skrida ome-
delbart till barkbildning.
Hanväxten, som här för första gången omnämnes, har de nålformade
skotten runt om beklädda med spermatangier. Spermatiebildningen
försiggår såsom hos Delesseria sanguinea (se SVEDELIUS Sv. Bot. Tidskr.
Bd. 6, sid. 239 ff).
Honväxten är redan vid svag förstoring lätt att igenkänna på grund
av skottens klubblikt ansvällda spets (härav Polycoryne), som bildas av
det skenbart toppställda cystokarpiet. Till sin byggnad överensstämmer
detta närmast med Delesseria’s.
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
