Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
kan förf. ej finna någon märklig skilnad, likasom glansen icke är
synnerligt olika.” Annu i 11:te uppl. (1879) har man samma upp-
ställning, även om diagnoserna äro något fylligare. Någon olikhet
i fråga om utbredningen angavs aldrig.
Två arter av Montia möta i svensk litteratur först i 1:sta upp-
lagan av F. W. C. ArescHnouss “Skanes Flora“ (1866). Dessa mot-
svara tydligen alldeles HARTMANS bägge typer. Av nya karaktärer
är den viktigaste, att M. minor Gmel. uppges ettårig, M. rivularis
Gmel. flerårig. Den förra förekommer "allmänt", den senare “san-
nolikt mängenstädes, fast sammanblandad med föreg.” I 2:dra uppl.
av samma arbete (1881) läses om M. rivularis bl. a.: “mycket nära
beslägtad med föreg. och möjligen endast en form af denna.” Även
i andra landskapsfloror från ungefär samma tid upptas två arter,
skilda på samma sätt. Överallt uppges M. minor som den mest
utbredda, om överhuvud någon åtskillnad göres. I sak alldeles
samma uppfattning hade man i motsvarande tid i Norge och Fin-
land, fastän man här aldrig rörde sig med mera än en art (jfr.
M. N. och A. Biyrrs “Norges Flora“, D. 2., 1874; Herbarium Musei
Fennici, I, Ed. 2, 1889).
I Danmark har man redan vid denna tid en nägot annan upp-
fattning om Montia-arterna. T. ex. i 4:de uppl. av “Haandbog i
den Danske Flora“ (1886—88) har Jon. LANGE tv à arter, av vilka
M. minor snarast är den sällsyntare och är mest utbredd på öarna.
Av M. rivularis omnämnes dessutom från ett par ställen en 3 humi-
lis, som habituellt närmar sig M minor, men med frön sådana
som huvudarten.
Först vid sekelskiftet framkom en alldeles förändrad uppfattning
om de fennoskandiska Montia-formerna, och såsom det ser ut från
två olika håll, oberoende av varandra. I den av L. M. NEUMAN
vars förord är daterat den 9 februari
1901, upptar F. AHLFVENGREN, som bearbetat Montia, visserligen allt-
jämt två arter M. minor och M. rivularis, men den senare har fått
en ettårig underart ”lamprosperma (Cham.) "allmännare än hufvud-
utgivna “Sveriges Flora“,
arten“. Utbredningen uppges pä följande sätt — med behörigt be-
aktande av rättelserna, anf. st., sid. IX! —: M. minor “r. Sk. Bl.“;
M. rivularis “s. och mell. Sv.*; *lamprosperma “Sk. — Norrl.“. Hu-
vudkaraktärerna lämna fröna: M. minor "frön svarta, glanslösa,
med tätsittande, runda, tämligen spetsiga vårtor, hvilkas höjd är
större än bredden’; M. rivularis "frön; svarta — svartbruna,
starkt glänsande, med platta vårtor, hvilkas höjd är mycket mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
