Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
än bredden". AHLFVENGREN grundade sin uppfattning bl. a. på
en revision av samlingarna i Hb. Ld. — Vid mötet i "Societas
pro Fauna et Flora Fennica", den 3 november 1900 framlade
även H. LINDBERG sin uppfattning “om de i Finland fórekom-
mande Montia-formerna“ (se "Meddelanden" 27, 1901, sid. 18).
Han hade funnit, att dessa alla tillhörde en en da art, M. lampro-
sperma Cham. Endast från ett par ställen, “kalla källor med
starkt rinnande vatten”, hade han sett "rivularis-former”. Av den
verkliga M. minor hade han “sett skandinaviska exemplar endast
från Skåne samt dessutom från flere lokaler på Kontinenten“.
LINDBERG uttalar sig även om Europas Montia-former i övrigt och
kommer till det resultat, att man blott kan urskilja två huvudtyper,
som i de flesta fall äro omöjliga att skilja habituellt. De "kunna
ätskiljas säkert endast på fröna". De äro: “M. minor Gmel., med
afgjordt sydlig utbredning, och M. lamprosperma med öfvervägande
nordlig. Af bägge finnas analoga rivularis-former, utmärkta genom
längsträckta, i vatten flytande stammar, med blommor samlade i
fablommiga, skaftade knippen i bladvecken samt genom vanligen
grönare färg, en sydlig, M. minor var. rivularis (Gmel.) samt en
nordlig, M. lamprosperma var. boreo-rivularis Lindb. fil." — I nära
anslutning till denna framställning står också behandlingen i
C. A. M. LINDMANS “Svensk Fanerogamflora“ (1918). Utom att namnet
M. minor av prioritetsskäl utbytts mot M. verna Neck. (angiven för
“Sk., Bl., Sm., Boh.*) föreligger dock en avvikelse sa till vida, att
M. rivularis Gmel. (i inskränktaste mening!) upptages såsom ^f. ri-
vularis Boenn.^ under M. lamprosperma.
Det kan väl efter ovanstående redogörelse se ut, som om våra
Montia-former nu vore fullt klarlagda. Så är nog också i huvud-
sak fallet, men några punkter torde förtjäna en kort behandling,
detta i synnerhet i fråga om utbredningen av M. verna, som ej kan
anses nöjaktigt känd och i själva verket ger förklaringen till våra
äldre floristers misstag. De ha, med undantag av de danska, helt
enkelt aldrig sett M. verna från Skandinavien.! Äldsta av mig sedda
exemplar härstamma från 1865.
I mellaneuropeisk litteratur söker man alltjämt i regel huvud-
skillnaden mellan de båda antagna Montia-arterna vid deras ett-
eller flerårighet, även om en olikhet hos fröna omtalas, vilken dock
! Den enda av våra äldre floraförfattare, som enligt bevarade herbarieexemplar
insamlat M. verna, är K. F. THEDENIUS, men detta skedde först, sedan han ut-
givit sin "Flora öfver Upland och Södermanland” (1871).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
