Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
utan tydliga avbrott mellan grenkransarna. Men den kan även
vara smal och gles; den kan vara tydligt “aybruten“ i sin nedre
del samt stundom ha en del smáaxsamlingar ganska långskaftade.
På persiska exemplar är vippan mycket kompakt med korta grenar,
Liksom hos de övriga arterna är vippan under blomningen utspärrad,
därefter mera hopdragen. :
Tomfjällen äro vanligen långa och smala, utdragna i en
borstspets av en halv mm:s längd; men de kunna även vara bredare
och utan borstspets; de kunna vara mindre än hos någon av de
bägge andra arterna, ehuru de normalt äro längre än hos någon
av dem. Mätningarna visa för normala exemplar: yttertomfjällets
längd 2,5—2,7 mm; innertomfjällets längd 3—3,2 mm; ytterblom-
fjällets längd 2—2,8 mm; antherer fuktade 1,5 mm långa.
Exemplar med mindre småax däremot: yttertomfjällets längd
1,5 —1,6 mm; innertomfjillets längd 2—2,1 mm; ytterblomfjällets
längd 1,5—1,9 mm; antherer 0,9 mm långa. Borst 7—11,5 mm
långt, hos elt persiskt exemplar (leg. Knapp, hb. Hausskn.) endast
2,7 mm. I varje kollekt visa sig exemplaren likformiga.
Då de bägge andra arterna, trots sin vidsträckta utbredning, äro
särdeles konstanta till sina karaktärer, utgör den starka variationen
hös Apera intermedia en ganska intressant företeelse. Vi stå inför
elt fenomen, som i själva verket är ganska karakteristiskt för den
orientaliska floran, och som bär skulden till en hel del, ej alltid
så väl grundade arter i Boıssters Flora orientalis: utbildande av
lokala raser, isolerade inom begränsade områden, på enstaka berg
eller toppar. Förklaringen härpå faller ju under det mycket disku-
terade problemet om de endemiska arterna. Orsakerna synas vara
dels florans höga ålder, som medgivit utbildandet av talrika typer,
dels landets egenskap av bergland. Bergen likna som bekant ej
sällan isolerade öar, varigenom växternas samfärdsel försvåras, så
alt en ras, som utbildat sig på en topp, har svårt att spridas vidare
och korsas med andra raser. Därtill kommer, att ett kuperat land
erbjuder en art klimatiskt och edafiskt mer olikartade sländorter
än ett slättland. En art är därför ofta mer variabel i ett bergland
än på slättlandet. I detta sammanhang erinrar jag mig den ung-
erska slätten. Vad som i grannländerna var en osäker form med
talrika övergångar, hade i många fall på pusztan under ärtusen-
dens ensartade livsvillkor fixerats till en till synes god art, sig alltid
och överallt lika.
Då utbredningen av Apera intermedia är föga känd och av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
