Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Mecklenburg’, är detta ej fullt riktigt. Den sträcker sig nämligen
från de centralasialiskn och sydryska stäpperna endast ett stycke
up|) i mellersta Ryssland genom »Südwest-Polen, Kiew, Kursk, Orel,
Tula, Süd-Moskau (Okafiuss), Tambow, Kasan, Süd-Wiatka,
Süd-Perm» (Scholz p. 170). 1 Kurland och Mecklenburg saknas den.
Östersjökusten når den aldrig, men växer sparsamt i sydligaste
delarna af Västpreussen och Pommern. I hela Tyskland är den för
öfrigt relativt sällsynt; vanligast synes den vara i Thüringen, Harz
och Oderdalen. Mot nordväst upphör den alldeles, så att den i
Rhentrakten ej når Westfalen oc.h i Elbedalen ej går längre än till
Sandau. »Von Nordwestdeutschland bis zur Linje: Cöln-Hannover
ausgeschlossen». Loew p. (510. Denna linie fortsätter sedan öfver
trakten kring Paris genom mellersta Frankrike, så att Danmark,
Holland, Belgien, Luxemburg, norra Frankrike och England
fullständigt sakna vild Stipa.
Södra Frankrike, Österrike-Ungern, Schweiz och de europeiska
Medelhafsländerna samt Algier bilda ett sammanhängande
utbredningsområde, likaså Central- och Västasiens släpper och lägre
bergstrakter till Altai i öster, Afganisthan i söder och Armenien i
sydväst.
I Alperna går Stipa liksom liera andra sydosteuropeiska växter
osedvanligt högt, särskildt i de torrare dalarna. Enligt Diels
(Ascherson & Graebner p. 103) är den i Cogne-dalen (Piemont)
funnen upp till 2 200 m.
Stipa pennata L. är som bekant en kritisk art, hvilken
sönderfaller i Hera som det tyckes mycket variabla elementararter. De
svenska formerna tillhöra, som Gunnar Andersson I först visat,
i>. tirsa Stev. (Åsaka) ocli v. Joannis Celak. (Valtorp och Dala).
Bägge dessa taga Ascherson och Graebner som »Rassen» at
St. eu-pennata, den första af de två underarter, i hvilka de uppdela
Linnés art. Om denna underart säga de p. 104: »Besonders im
nördlichen und nordöstlichen Tlieile des Gesammt-Areals der Art,
bei uns die vorwiegend und oft ausschliesslich beobachtete Form
besonders an sandigen Diluvialabhängen im westlichen und
nördlichen Gebiete.» I Sverige saknas däremot Aschersons och Graebners
andra underart St. Mediterranea, om hvars utbredning p. 100 anföres:
»Besonders im südlichen Gebiet verbreitet in Ungarn, Siebenbürgen
und in Miltelmeergebiet anscheinend die verbreitetste Form, oft
jedoch mit der vorigen Unterart verwechselt, nördlich der Alpen und
Karpaten bisher nur von wenigen Standorten bekannt.» — Af ß tirsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
