Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(20)
ha enkel-ojämnsågade, 3 och 4) dubbelsågade blad: 1) och 3) sakna, 2)
och 4) hafva glandier på foderbladens undersida. En per-form med
bladkanterna särdeles glandelrika (3—flera på hvar tand) kallas præ-form.
Beteckningen grundform innebär ej, att formen skulle vara äldre och
bilda utgångspunkt för de öfriga analoga formerna, utan endast, att den
nu är den form, som har större förekomst och rikare
utbildningsmöjligheter än de andra. Till denna terminologi har författaren här lagt några
nya prefix med likaså bestämd betydelse: oè-form = pree-form med
ci-liöst (glandelkantadt) foder, angusti-form med smalare och /«/i-form med
bredare blad än typen samt hirti-form med starkare och tersi-form med
svagare håriga blad än typen.
Efter att hafva meddelat beskrifning öfver Bergianska trädgårdens
Rosa-former, öfvergår författaren till en kritik af äldre författares försök till
art- och gruppfördelning af de svenska rosorna. Först sedan anmälaren
i Neuhans flora skarpt begränsat R. solstitialis (Bess.) At. (= glauca
Vill.. Neum. fi. och coriifolia Fr., Neum. fi.) och R. caniiia (L.) Crép.
(= canina L., Neum. fi., dumetorum Thuill., Neum. fi., och sclerophglla
Scliz), var en fast grund lagd för en tillfredsställande utredning af
Sveriges Rosa-former. Redan förut hade i hög grad betydelsefulla uppslag
gifvits af Elias F’ries i Novitiæ floræ- Suecicæ ed. 1, 1814, i Liljeblad,
Svensk flora ed. 3, tillägg, 1816, samt i Flora Hallandica 1817 — 19, hvilka
uppslag Fries själf i sina senare arbeten ej begagnade och som först
erhöllo fullt beaktande af anmälaren i Neumans flora 1901. Särskildt
gäller detta bladfärgens betydelse. Författaren har visat, att en
grupp-fördelning konsekvent låter sig genomföras efter färgen äfven beträffande
de former af R. solstitialis, som hafva starkare ludna blad. De i Neum.
11. under R. glauca och R. coriifolia upptagna B-grupperna anser
författaren vara grundade på karaktärer med större biologisk än systematisk
betydelse, ehuru han i den systematiska framställningen fortfarande af
praktiska skäl talar om A- och B-former. R. gothica NVinsl. sättes som
varietet under R. solstitialis, likaså R. hibernicina Matss. (= hibernica
Winsl.), medan däremot på grund af gemensamma undersökningar af
författaren och anmälaren R. scabrata Crép. och R. sarmentacea S\v. förenas
till en specialart under R. canina med det sistnämnda, äldre namnet och
R. coriifolia var. striclidens Matss., Neum. fi. uppställes som egen art
jämsides med R. elliplica Tausch, och li. caryophgllacea Bess. I
samband med denna kritik motiverar författaren slutligen sin här ofvan
refererade uppställning.
Med undantag för de båda hufvudgrupperna inom R. vircns’ område:
limitata och venosa, förete de här behandlade .Rosa-formerna obetydlig
varietetsbildning. I,okala olikheter ha föga inverkan och trä|la
hufvudsakligen taggarnas groflek, bladens och kronans storlek, tändernas längd
och böjning samt nyponfodrets riktning ocli persistens. f stället
uppträda elementararter i stor mängd; och författaren har i mänga fall
konstaterat, att dessa äro i de minsta detaljer frökonstanta. På grund af de
tunga nyponen ha rosorna mycket liten spridningsförmåga. Fåglar samt
betande hornboskap och hästar äta visserligen nypon, men endast i brist
på bättre föda. Detta bidrager till, att närliggande trakter kunna ha en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
