Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Under mina studier öfver den gotländska vegetationens
utvecklingshistoria lade jag stor vikt vid höjden öfver hafvet för i
utvecklingshistoriskt hänseende märkliga formers ståndorter och deras
relation till öns nivåförändringar. Bland annat beskref jag (p. 85)
en lokal för Anemone silvestris, som bekant en, frånsedt det asiatiska
utbredningsområdet, sydosteuropeisk xeroterm, i Hangvar på norra
Gotland vid blott 55 °0 af litorinagränsen. 1 ett alfvarartadt
samhälle, omgifvet af gles tallskog, växte den här på strandklapper
jämte 13 fanerogamer, af hvilka 10 (exempelvis Asperula tinctoria
och Veronica spicata) ingå i de västgötska S///ju-kullarnas
vegetation. K. Johansson har (p. 171) sedermera framhållit, att på norra
Gotland, där växten i den nutida vegetationen har sill centrum med
ett 20-tal fyndorter, dessa till allra största delen äro belägna på
den till arealen synnerligen obetydliga landremsa, hvilken ligger
under eller som Hangvar vid 15-meterskurvan. Om del också är
möjligt att Anemone silvestris, som jag i denna min
gradualafhand-ling postulerat, invandrat till Gotland under boreal tid och
sedermera haft förmåga att kolonisera litorinatidens landvinningar, talar
förekomsternas koncentration till just dessa områden mera för en
senare invandringstid. Och det är mycket antagligt, att denna tid,
som skulle gynnat uppkomsten af de alfvarartade växtformationer
och xerofila, glesa tallskogar, hvilka Anemone silvestris älskar,
liksom den boreala perioden utmärkt sig för ett torrt och varmt
klimat. I de gotländska myrarnas och blekeaflagringarnas
litorinatids-bildningar står också ända ner till 11 % af L. G. elt stubblager
från en sådan period, den subboreala.
Uppland är en landsdel, som 1 i 11 större delen legat täckt af
lito-rinahafvets vatten. Dess växtvärld är sålunda ung och har utvecklat
sig i den mån hafvet allt från kjökkenmöddingarnas dagar intill
våra dragit sig tillbaka. De två sista klimatiska hufvudskedena,
den subboreala och den subatlantiska, i denna utveckling
återspeglas synnerligen tydligt i torfmossarna: en kraftigt markerad
skogsbotten, ej sällan med ek och hassel, och där ofvan kärrtorf
framgången ur starkt hvdrofila formationer af nordisk typ. Det finnes
nu i Upplandsfloran några sydosteuropeiska xerotermer, som genom
att vara skilda från silt egentliga utbredningsområde och bela sitt
förekomstsätt te sig som relikter. Jag anser dem som subboreala
och tillhörande en grupp värmeälskande arter, som under denna
tid varit vanliga, men som splittrats genom den subatlantiska
periodens kyliga och fuktiga klimat. Särskildt gynsamma förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
