Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
»eile devient rare dans celle direction.» Sitt Centrum har den också
tydligen i sydöstra Europa, där den exempelvis utgör en af
karaktärsväxterna för stäpperna, bland annat de tidvis uppodlade delarna
af desamma. — Salvia liar af ålder odlats i våra trädgårdar, och
en del tillfälliga förekomster ha tydligen sitt ursprung därifrån. Om
denna förklaring kan gälla för de uppländska återstår att afgöra.
De äro alla af hög ålder. Det var Celsius d. ä. som anmärkte
Sahna vid Högsta bro och Linné som anförde den från Vendel,
det område där den för närvarande är vanligast. Dess växtlokaler
äro också här desamma som i norra Tyskland, där arten är fullt
ursprunglig, nämligen på ängar »mit trockenerem, am liebsten
kalkreichen Untergrunde» (Drude, p. 183). Vid Uppsala anmärktes
den först af Ehrhart (Beiträge 5. 1. p. 7) under något af åren
1771- 1776, men utan att närmare växtlokal angafs. Möjligen är
det samma lokal, som Wahlenberg 1820 i Flora Upsaliensis p. 11
karakteriserar sålunda: »Hab. unico loco a parle orientali urbis
juxta agrum solo fertili in mcridiem vergenle, ubi læte Horet
quo-ties ager consitus est el al) injuriis munitus.» Här har Salvia hållit
sig årtionde efter årtionde, och senast återsågs den af dr Karl
Hedbom 19V2/606. Är nu Salvia ej på denna lokal, de s. k.
»Bo-länderna», ursprunglig, är det troligare att den någon gång med
främmande utsäde inkommit, än att den skulle vara rest från någon
nu försvunnen trädgård i de närmaste omgifningarna.
Lavatera thuringiaca. Anföres första gången 1761 som svensk af
Linné i bihanget till Fauna suecica II p. 558: ipse: Upland,
Up-salia agris Vålsätræ.» Är 1820 säger Wahlenberg »ad Vårdsätra
copiose». Genom odling liar den nog sedermera decimerats, och
nu linnes den hufvudsakligen kvar i en örtbacksartad vegetation
omkring några stora askar midt uti en åker. Lavalera har odlats
i trädgårdarna, och det är väl från dessa den, hufvudsakligen i
Mälardalen, kommit ut »på ängar och ängsbackar, nära gårdar,
byar och städer», som Nyman, Sveriges Fanerogamer I, p. 355,
träffande karakteriserar dess förekomst bos oss. Areschoug, som
förfäktar Lavateras indigenat och räknar den till sina Altaiväxler,
framhåller p. 25: »Har densamma utom Skandinavien sin största
utbredning i östra delen af Europa och vestra Asien, liksom så
många andra Skandinaviska växtarter, och är i Skandinavien ej så
långt skild från sitt naturliga område, som mången annan verkligen
vildt växande art.» Öster om Ural sträcker den sig nämligen till
Sibiria altaica och väster därom genom mellersta och södra Ryss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
