Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(61)
tiet, hvilket sålunda är den sämst dränerade delen. I midten sträcker
sig därför från norr till söder ett bälte af blekevätar, omväxlande med
glest skogbeväxta partier af sprickfull kalkhäll, som höjer sig helt
obetydligt öfver blekevätarna. De senares botten, som ej genomsläpper
vatten, torde utgöra ett tätare skikt beläget under det af sprickor
genomdragna.
Blekevätarnas vegetation utgöres hufvudsakligen af Juncus fuscoater,
Carex panicca och Oederi, Ranunculus Flammula, Lilorella lacustris samt
ofta äfven Agrostis stolonifera.
I sprickorna på hällmarksområdet hafva tallar och enbuskar funnit en
fristad tillsammans med en brokig flora af örter. I de jordfyllda springor,
Blekevätar med spridda exemplar af V. fruticosa utefter kanterna i bakgrunden.
Foto "/. 1908.
som gå fram i närheten af blekevätarna, finner man jämte enbuskar
vanligen hygrofila arter, såsom Carex panicea och glauca, Agrostis
stoloiu-fera, Sesleria caerulea o. d., samt här och där en enstaka buske af
Potent i Ila fruticosa. Den sistnämnda förekommer däremot icke i de öppna
sprickorna på de högre belägna partierna af hällmarken och ej heller
på de ställen, där vittringsgrus eiler andra lösa jordlager betäcka hällen.
Vid somliga blekevätar träffades blott enstaka exemplar eller ruggar af
buskar, vid andra räknades de i tiotal. Det största exemplaret var nära
1 meter högt.
Tallskogen är på hällmarksområdet gles och lågväxt. Marken täckes
vanligen ej af någon mylla, och vegetationens bottenskikt af lafvar och
mossor är mycket glest, och då blekevätarna utgöra skoglösa partier, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
