Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(89)
talar om »das zwar stattliche und durch ernste Arbeit zu Stande
gebrachte, aber an sich doch todte Lehrgebäude der Anatomie». Hela denna
hufvudsakligen deskriptiva anatomiska forskningsriktning fann i De Bary
sin siste mästare, hvars oskattbara förtjänst blef att i sin »Vergleichende
Anatomie» samarbeta, systematisera och terminologiskt redigera det stora
anatomiska material, som dittills hopbragts.
Kommo så på öfvergången mellan 1860- och 70-talen Sachs,
Areschoug, Russow, van Tieghem och Schwendender med nya synpunkter,
som fördjupade den växtanatomiska forskningen och förde den in på nya
fruktbärande banor. Med sin fordran på hänsynstagande framför allt
till utvecklingshistoriska och fysiologiska synpunkter vid bedömandet af
växternas inre organisation bröto dessa forskare väg för den
växtanatomiska uppfattning, som i hufvudsak än i dag äger burskap.
Det var i denna med nya, bärande synpunkter arbetande
växtanatomiska skola, som Bergendal kom att under Areschougs ledning utarbeta
sin stora afhandling »Bidrog till örlartade dikotyledoner jämförande
anatomi» (1883). Betecknande för Bergendals själfständiga karaktär, som
aldrig förnekade sig, är ett yttrande i denna gradualafhandlings
inledning: »Som jag gjort mina studier under prof. Areschougs ledning,
kunde nämligen lätt min öfverensstämmande mening synas blott vara
auktoritetstro, men huru stort än lärjungens förtroende må vara till den
erfarne lärarens omdöme, måste han dock söka själfständigt pröfva de
tvistiga frågorna och välja efter egen öfvertygelse.» Dessa den unge
doktorandens ord teckna enkelt och korrekt den ledande princip, som
genomgick hela Bergendals lifsverk så i vetenskapliga som i personliga
och praktiska ting: opartisk pröfning — egen öfvertygelse.
Om en liten polemisk skrift af Bergendal (Bot. Notiser 1882) må här
erinras, hvilken på sin tid väckte ett visst uppseende i botaniska kretsar.
Det var hans kritik af E. Adlerz’ »Bidrag till knoppfjällens anatomi hos
träd och buskarlade växter», i hvilken B. uppträdde mot åtskilliga af A:s
principiella anmärkningar öfver växtväfnadernas systematik och nomenklatur.
Öfver sin förste akademiske lärare i botanik, professor J. Agardh,
utgaf B. år 1901 en utförlig minnesteckning, i hvilken B. vid framställningen
af Agardhs mångsidiga vetenskapliga verksamhet visar ett alltjämt vaket
intresse för sin gamla vetenskap. Af särskildt värde är i denna
minnesteckning Bergendals framställning af Agardhs märkliga jättearbete:
Theoria systematis plantarum (på svenska under titel:
Vext-sy-stemets methodologie, Lund 1858). Agardhs system har som
bekant aldrig vunnit något allmännare erkännande, på sin tid ej ens
tillbörligt beaktande. Bergendals framställning af detta kapitel är emellertid
i hög grad fängslande. I samma minnesruna dokumenterar Bergendal
sig som en intim kännare af Linné och gör här, liksom förut Agardh
(i »Om Linnés betydelse i botanikens historia», Lund 1878), bestämd
och liflig front mot Julius Sachs, som i sin Geschichte der Botanik
(1875) orättvist bedömt Linnés botaniska gärning.
Blef David Bergendals botaniska verksamhet af blott kort
varaktighet, så skaffade han sig dock under sitt alltför knappt tillmätta lif en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
