Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(115)
buske, som afverkningsåret företer ett tynande, till och med sjukligt
utseende, repar sig ytterst hastigt i det flödande ljuset efter friställningen
och utväxer till ett kraftigt träd. Man bör sålunda vänta med
hygges-rensningen ganska länge, på sämre jord eller i lägen mot norr kanske
8—10 år, till dess man kan se, hvilka plantor, buskar och smärre träd,
som äga rätt att lefva kvar. Visar sig t. ex. då, att tallen ensam har
rätt att existera, borttagas alla granbuskar.
I fråga om löfträdsplantorna och hyggesrensningen betonas bland annat,
att därest föryngring af barrskog kommer i tid, björkplantorna förvisso
icke göra någon nämnvärd skada. — Mot aspens allbekanta uppslag
hjälper icke rundbarkning; »uppslagen komma ändock; jag har därför efter
noggrann pröfning funnit bäst att lämna spridda aspar i fred. De göra
då minsta skadan.»
Författarens allmänna betänkligheter mot att i för stor skala använda
kulturer ha redan framhållits.
Först och främst har man tillräckligt många sorgliga erfarenheter
från sydligt frö, och norrländskt tallfrö är mycket svårt att skaffa i
tillräckliga mängder.
Bland kulturernas många fiender äro kreaturen de svåraste, och
uppfattningen af betet såsom ett commune bonum är af naturliga skäl djupt
inrotad hos norrlänningen. För hägnader har man ingen respekt. Man
tar ofta det hägnade kulturfältet som den bästa betesmarken, ej minst
därför, att vallarne tycka, att, när kreaturen drifvits inom dess stängsel,
de äro i godt förvar. — Den skada renarna vid sina årliga besök på
tallhedarna åstadkomma, utom genom att förtära markbetäckningen,
genom att på ungplantorna afslå toppskotten, afskafva barken etc., är så
pass betydande, att det måste anses som ett gynnsamt fall, om
utvecklingen blott fördröjes 20—30 år.
Emellertid då, som nämndt, Norrlands skogar till en så kolossal
omfattning innehålla oväxtliga bestånd, måste efter afverkningarna ofta
kulturer användas. Man har hittills i Norrland nästan uteslutande användt
rutsådd. Förf. vill efter sin erfarenhet i stället förorda strecksådd,
hvarigenom groningsmöjligheterna ökas, hvilket på mera torra marker
är af stor betydelse.
Sådd måste äfven brukas på de utdikade myrar, som man snabbt
och säkert vill ha skogbevuxna. Här bör äfven granfrö användas —
bredsådd med 2/3 gran- och Ys tallfrö på senhösten efter första
snöfallet —, ty granen har enligt författarens erfarenhet den allra största
framtid på våra myrar. »De resultat», säger förf., »som hittills erhållits
af sådder på torrlagd myr, ha varit särdeles uppmuntrande och med
den begränsade kvantitet frö, som finnes att tillgå, blir man frestad att
företrädesvis beså den. I hvarje fall uppkommer sådden vida bättre på
myr än på fast mark.»
I fråga om gallringar och ljushuggningar meddelas en del praktiska
råd, grundade på biologiska principer och erfarenheter. Så t. ex. har
man äfven för Norrland funnit, att torka mycket ofta kommer, då man
söker ljushugga ej förut gallrade likåldriga granskogar af högre ålder. »Bäst
torde vara att gallra unga, likåldriga granskogar för att vänja dem vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
