Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(105
grundlagd början lill nytt bestånd, som år etter år växer till och
bildar den lilla koloni af individ, som är så utmärkande för
Epipogium.
Om det sätt, hvarpå Epipogiums spridning genom frö går af
stapeln, gör oss Beccari (2) underrättad. Han påpekar, att låga
växter, som växa i skog, icke få tillfälle att på ett effektivt sätt sända
ut sina frön genom vinden, enär dessa i sin flykt snart hejdas af
omgifningen. Naturen har emellertid bär, enligt Beccari, lika litet
som annars, stått rådlös. Genom iakttagelser på ort och ställe,
bekräftade genom experiment — bl. a. just med Epipogium — har
denne forskare kommit till den slutsatsen, att maskar sluka de
mikroskopiskt små fröna; maskarne i sin tur tjäna till föda åt
diverse fåglar, som i sinom tid återbörda åt jorden de oskadade
fröna. Dessa kunna på så sätt spridas långa sträckor och skaffa
Epipogium terräng. Ehuru denna spridningsmetod onekligen
verkar som en äfventyrlig münchhausiad, kan man dock väl icke belt
betvifla, att den möjligen har någon betydelse i verkligheten.
Nyktrare synes följande antagande, som Hollgren (ß) nyligen gjort
angående Goodgera repens spridning och som mycket väl kan tänkas
äfven beträffande Epipogium. Hollgren har funnit, atl Goodyeras
frön vid närvaro af fuktighet, antagligen tack vare något klibbigt
ämne, häfta stadigt fast vid fågelfjädrar för att åter lossna vid
inträffad torrhet. Man inser då, att fåglar, som vistas på marken,
kunna få betydelse för spridning af ifrågavarande växter.
Höns-fåglarna i våra skogar kommer man härvidlag närmast att tänka
på, men som de äro rätt stationära, kunna de kanske ej medverka
vid spridning på längre distanser i så hög grad som en del flyttfåglar.
Särskildt må framhållas morkullan, hvilken Hollgren äfven ställt
i samband med Goodyeras spridning, och som just håller till på
sådana lokaler, där dessa tvenne orkideer trifvas, och där löper
omkring på marken. I dessa af allt att döma mera tillfälliga
spridningsmöjligheter, jämte de speciella biologiska betingelserna för
Epipogiums trefnad, har man kanske att söka förklaringen till, att
denna växt, ehuru utbredd öfver stora områden, dock oftast
förekommer så spridd och sparsamt.
Denna Epipogiums spridda och sparsamma förekomst, hvilket
förhållande äfven är gällande för Finland, där den dessutom endast
är känd från de mellersta och södra delarna af landet, har gifvit
HXyrén (7) anledning atl beteckna Epipogium såsom en reliktväxt,
som under en gynnsammare klimatperiod skulle hafva haft en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
