Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(131
af ofvan anförda lag för peridiolbildningen, men ulan alt någon
särskild antydan i byggnaden anger densamma börja några
hyf-grenar alt växa in emot en gemensam punkt. Vid ell mera
flyktigt betraktande af ett dylikt stadium tyckas dessa hyfer radiera
ut från ett centrum; i själfva verket är förhållandet det, att
hy-ferna sökt sig in emot detsamma. Genom dessa strålformigt
ordnade hyfers täthet afsticker bildningen tydligt från den omgifvande
väfnaden. Särskildt bör här framhållas, all än så länge midten i
stjärnan är tät, utan någon central hålighet.
Under den fortsatta utvecklingen inväxa ytterligare hyfer emot
centrum. Stjärnan tätnar därvid alltmer. Snart kan ock skönjas
en liten hålighet i midten, hvilkens vägg då till största delen bildas
af de strålformigt ordnade hyfernas spetsar. Denna hålighets
uppkomst synes rätt svår alt förklara. Först tänkte jag mig
möjligheten af en upplösning af redan förefintliga hyfer, genom en
för-slemning lik den, som i så stor skala förekommer utanför
peridio-lerna; detta bildningssätt antages ock af de Bary (sid. 345) för
Crucibuliun vulgare. Oaktadt mycket letande bar det dock ej
lyckats mig påvisa någon sådan hyf, som hållit på att förslemmas.
Visserligen kan man stundom uti yngre peridioler iakttaga någon
enstaka vegetativ hyf, genomkorsande den lilla centrala håligheten;
någon förslemning af dess cellväggar förekommer dock aldrig.
Förekomsten af dylika hyftrådar får sin förklaring, om man antager
alt dessa just löpt genom den punkt som vid peridiolbildningen
utgör dennas strålningscentrum, så att vid det sekundära
åtskiljande! af strålarnas spetsar ifrågavarande hyf kommit alt blottas.
Vid centrala hålighetens tillväxt måste den till slut gå under. Dess
bortdöende är dock en följd af, ej orsaken till håligheten. Denna
synes mig däremot böra förklaras på följande sätt. Det väfnadsskikt,
som producerar de aili talrikare inätväxande hvferna, undergår
härunder en förstoring, en yttillväxt. Som nämnda hyfer i sin
tillväxt äro begränsade — de afsluta ju äfven sedan håligheten
bildats sin längdtillväxt vid dennas kant — så komma vid det dem
alstrande väfnadsskiktets förstoring deras spetsar att dragas ifrån
hvarandra och därvid en central håla emellan dessa att bildas,
hvilken sedan af samma anledning allt mera utvidgas.
På detta sätt uppkommer således först ett af palissadlikt
ordnade hyfgrenar sammansatt skikt; härmed är emellertid peridiolen
ej alls afgränsad från den öfriga väfnaden. Ungefär samtidigt som
den centrala håligheten bildas, börjar dock afgränsningen. Från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
