Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223)
de återkomma i samma sällskap på de olika lokalerna, äfven om
dessa ligga långt från fjällen». För mig äro dessa skäl, med tanke
på vindens och det rinnande vattnets storartade transportförmåga,
icke bindande. Icke heller anser han dem vara glacialrelikter, ty
i så fall »skulle de helt säkert vara betydligt mer splittrade än de
äro».1 I stället anser han dem vara atlantiska relikter och anför
som stöd, dels att några af dessa utposter anträffats i jämtländska
kalktuffer af enligt honom atlantisk ålder, dels att på Norges
västkust, i den nederbördsrika llex-regionen, en del af dem finnas
ända nere vid hafvets nivå.
Oafsedt det, att frågan om orsaken till fjällväxternas förekomst
i Ilexregionen ingalunda är utredd,2 förefaller det, som skulle det
andra återstående alternativet vara lika plausibel!, nämligen att anse
växterna ifråga subatlantiska. Enligt Sernanders åsikt skall
nutiden (under järnåldern) ha föregåtts af ett kallare och fuktigare
klimat. För dem som ansluta sig till denna teori borde del vara
synnerligen naturligt att anse barrskogsfjällväxterna ha nedvandrat
under denna period och då fått mycket stor utbredning, för att
sedan mot historisk tid åter minskas och blott bli kvar i form af
»subatlantiska relikter».3 Flera möjligheter förefalla sålunda lika
öppna, hvilket förhållande torde motivera den åsikten, att de ifråga-
1 »Om s. k. glaciala relikter» p. 156.
’ Se härom G. Samuelsson: Scottish peat mosses (Bull. Geol. Inst. Ups. Vol. 10.
Uppsala 1910). Samuelsson förnekar, att fjällväxterna i allmänhet ha någon större
böjelse för att sänka sig till lägre regioner i ett insulärt klimat. Särskildt med
afseende på Dvijcis söker han visa, att den i stället är en utprägladt kontinental
växt, hvilken skulle sky det atlantiska klimatet. Hans argumentering i detta fall
synes dock knappast riktig, om hänsyn tages till en mängd kända förekomster på
låga nivåer i insulärt klimat, hvilka äfven af Samuelsson anföras (jfr ex. sid. 233
rad 25 och samma sida rad 15 nedifrån). En del fjällväxter anser dock Samuelsson
vara gynnade af ett atlantiskt klimat och bland dem nämner han speciellt
Arctosla-phijlos alpina. Icke heller här kan jag emellertid anse hans bevisföring bindande.
Det förhållandet, att Arclostaphylos går ned till hafvet blott i de västligaste
fjorddelarna (mot öppna hafvet) torde enligt min erfarenhet från Ofotenfjorden lika bra
få sin förklaring därur, att endast där verkliga, kala hedmarker förekomma på så
låg nivå. Arctostaphylos alpina är nämligen en torrhets- och ljusälskande växt,
hvilken icke kan uthärda konkurrensen med de gräs- och örtrika växtsamhällen,
hvilka i de inre delarna af fjordarna som regel äro utbildade på de jämförelsevis
få ställen, där klipporna icke stupa lodrätt eller där marken icke är uppodlad
(jfr Blytt: Sognefjord, Naturforholdene).
3 Sernander ställer också denna möjlighet öppen, men gör intet positivt
uttalande om sin anslutning till densamma. Se Fjällväxter i barrskogsregionen»
sid. 52, nedersta stycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
