Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
monopodial, i det att sidogrenarna alltid utgå från en subterminal eller
ännu längre ifrån toppcellen belägen cell. Den andra arten,
Erythro-chidia subintegra, afviker från denna företrädesvis därigenom att
förgreningen öfvervägande sker genom dikotomi af toppcellen.
De af mig funna exemplaren af Erythrocladia irregularis stämma väl
med Rosenvinges beskrifning. De äro dock af något mindre
dimensioner. Cellerna hafva så en längd af ungefär 5—8 /1 och en bredd af
ungefär 3 /i. Motsvarande sillror hos Rosenvinge äro 7 — 11 ji, 3,5—5 /t.
Men då den af mig funna växten i öfrigt väl stämmer med Rosenvinges
beskrifning, särskildt beträffande förgreningen, hyser jag ingen tvekan
att identifiera den med Erythrocladia irregularis.
Såsom Rosenvinge uppgifver, finnes i hvarje cell en väggställd
kroma-tol’or. I vissa af dessa kan man också iakttaga en föga distinkt kropp
af ej fullt bestämd form, sannolikt en pyrenoid.
De af mig i november funna exemplaren voro sterila.
Efter Rosenvinge meddelas härmed släktets och artens diagnos:
Erythrocladia Rosenv. 1909.
Växt bestående af horisontalt utbredda, på andra alger epifyliskt
växande, förgrenade celltrådar. Dessa i början strålformigt utväxande,
sedermera sammanslutande sig till ett enskiktigt pseudoparenkym.
Trådar med spetstillväxt. Monosporangier uppstå genom interkalärt
belägna vegetativa cellers uppdelning medels sneda väggar i tvenne
olikstora celler, af hvilka den mindre blir till monosporangium, den
större förblir vegetativ. Könsfortplantning okänd.
E. irregularis Rosenv.
Trådar med monopodial förgrening, sidogrenar vanligen utväxande
från en subterminal cell. Celler med en väggställd kromatofor med
pyrenoid.
Epifyt på Farcellaria fasligiala. Boh., Lysekil, Väckopp utanför
Stånge-hufvud 5/n 1910.
Nils Svedelius.
Parmelia pertusa Schrank Schær. funnen äfven i
Östergötland
I tredje häftet af Svensk Botanisk Tidskrift för förlidet år meddelade
d:r Gdst. O. Malme, att han anträffat den lörut endast en gång i vårt
land insamlade Parmelia pertusa på norra sidan af Kolmården, i St.
Malms socken, och beskref rätt utförligt den ståndort, där lafven
uppträdde. Då liknande ståndorter förekomma äfven här på västra sidan
af Kolmården, i Bisinge socken, beslöt jag mig för att vid lämpligt
tillfälle undersöka, om arten icke möjligen skulle förefinnas äfven här.
Mina försök kröntes också snart med framgång. Den 25 mars
anträffades lafven ifråga i ett kärr på Hjälmstorps näs vid sjön Valpen. Den
då undersökta lokalen är ett mindre kärr, och där förekom lafven på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
