Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
nadsväxter. Sedan 200 år har det varit bekant, att panacheringen hos
en del växter genom ympning kan öfvergå från Hackiga kvistar till
fullkomligt friska gröna individ. Härom har så småningom uppstått en
rätt stor litteratur, som dock i början kom till föga resultat, då de
llesta författare sammanblandade två fullkomligt heterogena företeelser.
Det finnes nämligen tvä slags vidt skilda panacheringar. Det ena slaget
är ej smittosamt men däremot frökonstant, under det att det andra
mindre vanliga slaget är smittosamt men icke frökonslant. Det senare
är en infektionssjukdom. Det är prof. Erwin Baur som först skarpt
betonat skillnaden mellan dessa båda företeelser. Den förra kallar ban
albicalio i inskränkt bemärkelse, den senare infektiös kloros. Baur har
gjort undersökningar öfver båda arterna af panachering. Hans första
arbeten härom handla om den infektiösa kloroscn, och det är dessa jag
här vill referera.
Det är hos Malvacéerna som sådan infektiös kloros är mest bekant,
och det är också i synnerhet med dem, som Baur arbetat.
Malvacé-ernas infektiösa kloros har cn rätt egendomlig historia. Hos den stora
trädgårdsfirman Veitch & Son i England dök år 1868 upp ett vackert
fläckigt exemplar af Abutilon siriatum bland en kollektion af denna växt
som erhållits från Västindien. Den nya växten blef ifrigt odlad genom
sticklingar och gick i handeln under namn af Abutilon Thompsoni.
Äfven till Frankrike kommo exemplar, och där gjordes året därpå, alltså
1869, den första iakttagelsen öfver att panacheringen kunde genom
ympning öfvergå på andra Abutilon-arter. En del undersökningar öfver detta
förhållande gjordes, särskildt af belgaren Morren och tysken Lindemuth,
och innan Baur tog i tu med saken, visste man ungefär följande.
Om man ympade en fläckbladig gren på ett grönt underlag, så hade
inom några veckor ympen smittat underlaget, så att alla dess under
denna tid bildade blad hade blifvit lläckiga. De äldre bladen däremot
voro fortfarande gröna. Motsvarande resultat hade den motsatta
proceduren. Ett exemplar, som sålunda blifvit panacheradt, kunde i sin tur
tjäna till att genom ympning smitta ett annat o. s. v. Endast på detta
sätt, endast genom ympning, hade man lyckats erhålla nva panacherade
plantor, och någon yttre påverkan, som framkallade fenomenet, kände
man ej. Ljuset tycktes dock ha en viss inverkan, så till vida att i
skuggan stående exemplar visade mindre framträdande panachering än
de, som stodo i sol. Genom frösådd kunde man ej fä annat än idel
grönbladiga plantor. Så vidt man vet, härstamma alla de tusentals
lläckiga Abutilon-iadivid, som finnas, från ympkvislar af det enda individ,
som uppträdde 1868.
Man hade äfven lyckats smitta andra Malvacéer än Abulilon arler,
men de olika arterna förhöllo sig mycket olika gentemot smittan. Vissa
voro i så hög grad mottagliga, att bladen öfverhufvudtaget icke
grönskade utan blefvo hvila, små och förkrympta, och individen dogo bort
af bristande kolsyreassimilation. Andra arter åter voro fullkomligt
immuna.
Baur ger sig först in på frågan om hvad som förorsakar sjukdomen.
Hans tankegång är ungefär denna. Bedan vid ympning i allmänhet ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
