Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
Många ökenväxter ha oerhördt högt osmotiskt tryck och förmå reglera
det i en för högre växter ovanlig grad.
Det osmotiska tryckets höjd är af stor betydelse för växternas
förmåga att trifvas på olika lokaler.
De höga trycken kunna tänkas uppkomma genom olika medel. Det
är antagligt, att saltupptagande därvid spelar en viss roll. Men det är
också tydligt, att detta icke är det enda medlet. Andra kunna t. ex.
vara syror ur marken eller lösliga kolhydrat inom växten.
Ett ännu så godt som olöst problem är, huru så oerhördt mycket
större koncentrationer kunna uppstå i cellsaften, än hvad som finnes i
den mark, hvarur saltet upptages. Bredvid hvarandra på samma jord
kunna stå växter, som ta upp ofantliga mängder salt, och sådana som
äro nästan utan. Den saken tyder på att förmågan af saltupptagande
är specifikt olika hos olika ökenväxter och att saltet hos olika arter
tages upp till olika gränskoncentrationer. Schimpers åsikt att
halofy-ternas xerofyliska byggnad skulle bero mindre på markens fysiologiska
torrhet än på nödvändigheten att motverka för stark anhopning af salt
i cellsaften är nog därför knappast hållbar.
Åsikten om markens fysiologiska torrhet är ju emellertid icke heller
bevisad. Ur rent fysikalisk synpunkt tyckes det icke finnas några
svårigheter för vattenupptagande ur salthaltig mark, så snart
koncentrationen gjort trycket tillräckligt stort. Men det är ju icke omöjligt att
humussyrorna i marken i de koncentrationer, i hvilka de förekomma,
skulle kunna på något sätt fysiologiskt försvåra upptagandet af vatten.
Om man alltså icke vill dela Schimpers åsikt angående halofyternas
sallupptagande, utan antar alt hvarje art har en specifik förmåga att
upptaga salt till en viss maximalkoncentration, behöfver man ej heller
längre tro på de anordningar för bortskaffande af öfverskjutande
saltmängder, som enligt fleras antagande skulle finnas i form af
saltafsönd-rande körtlar. Det är också endast ett fåtal ökenväxter, som ha
dylika, af alla i Biskra endast 6. Hos liera arter är också
saltafsöndrin-gen så minimal, att (len knappt kan tänkas tia något nämnvärdt
inflytande på koncentrationen. Hos dem alla afsöndras emellertid
kalciumkarbonat. Att samtidigt med detta äfven koksalt afsöndras hos alla med
hydatoder försedda ökenväxter, är ju endast att vänta. Troligen kunna
de ej annat. Hos ökenväxterna är det ju äfven fysiologiskt förklarligt,
att salt medföljer andra sekret, då de innehålla så mycket salt och
därigenom det arbete kan undvikas, som ändringen af
koncentratrations-förhållande i annat fall måste kräfva.
Alice Hellström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
