Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
mat. I ett schema visar författaren, att af de mest pregnanta arterna
ej mindre än 37 % äro ytterligt torrhetsälskande — och dessa ingå som
komponenter i en xerofil alpin flora. Endast 13 % kunna sägas vara
i någon mån hydrofila men äro morfologiskt sedt xerofyter, beroende
på ståndorternas låga vatten-marktemperatur. För att bringa sin
ställning till frågan in på en ännu säkrare grundval har författaren
företagit en analys af fuktighetsförhållandena i kustlandet och i regio alpina.
Resultatet blef, att, fysikaliskt sedt, transpirationsmöjligheterna under större
delen af dagen i det förra området äro tre gånger så stora som i det
senare; vidare äro absorptionsmöjligheterna, stående i samband med låg
vatten- och jordtemperatur, hälften så stora. Den oundgängliga
konsekvensen blir då, att ännu någon faktor måste spela in, hvilken möjliggör
persistensen af en alpin flora i norska kustlandet och hämmar den stora
luftfuktighetens skadliga inverkan. Författaren har nu efter noggrant
öfvervägande af alla möjligheter kommit till den åsikten, att ingenting
annat än kustlandets terrestra och atmosfäriska salt tjänstgör såsom
utjämnande faktor och möjliggör denna växtgeografiska anomali. Här
blir således fråga om en ståndortsväxling — på i fysiologiskt afseende
likartade lokaler — i stil med hvad Schimper funnit på Java och
Bat-tandier i Marokko.
En sak, som emellertid är att taga hänsyn till är den låga
sommartemperaturen; vore denna betydelselös, så skulle ju fjällväxterna kunna
spridas längre mot söder utefter Skandinaviens kuster. 1 samband
härmeri påpekas, att liksom arterna ha en gräns uppåt i det vertikala
planet, sä linnes en gräns nedåt mot varmare trakter, i det att hvarje art
har ett klimatoptimum, som ej kan i högre grad öfver-eller underskridas.
För att tränga spörsmålet närmare in på lifvet har författaren i andra
partiet af afhandlingen gjort en kalltempererad art, Ranunculus
hyperboreus, till föremål för ett detaljeradt studium, hvad beträffar dess
utbredning — åskådliggjord af en karta med lokalerna och juliisotermen
tör Skandinavien inlagda — samt företagit en analys af de faktorer, som
stå i samband med växtens lifsbetingelser. Det visar sig då, att
utbredningsområdet för R. hyperboreus så godt som alltid faller inom en viss
juliisoterm (+ 13° C.), vidare, att just norska kustlandet är det enda
ställe, där arten går ned i låglandet, beroende på, att vi här ha en
ovanligt låg julimedeltemperatur. Författaren påpekar, att äfven en del andra
arter ha ett analogt utbredningssätt: Pinguicula villosa, Petasites frigidus,
Stellaria calycantha, Astragalus alpinus ocli Gnaphalium norvegicum. —
Termerna insulärt-kontinentalt klimat etc. måste afvisas, såsom
begränsade af alltför vaga konturer för att ens kunna göra tjänst som
arbetshypoteser. En af de många konsekvenserna blir, att om, som t. ex.
Högrom och Sernander vilja, en viss tid af vårt lands postglaciala historia
haft ett extremt fuktigt klimat (den atlantiska perioden , så vore det ju
fullständigt omöjligt, att xerofila fjällväxter då nedvandrat, framför allt
när man ej vill hänvisa till någon regressivt verkande faktor såsom
saltet på Norges kust).
I sista delen af sin skrift behandlar författaren mera speciellt
fjällväxter nedanför skogsgränsen i Sverige. Han pointerar här skarpt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
