Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
kommit så långt ned som till 40:e breddgraden, d. v. s. den
ungefärliga gränsen för inlandisens utbredning. Likaså kan den
europeiska formen ha under istiden undanträngts mot södra Ryssland
för att sedan intaga en del af sitt gamla område. Den sibiriska
formen måste då utgöra en afkomling af en bland de två andra
och sannolikast af den europeiska, med hvilken den har största
likhet, särdeles som deras utbredningsområde gränsa till hvarandra.
Den sibiriska formen visar sig för öfrigt genom sin bristande
morfologiska stadga såsom en i utveckling stadd form, den europeiska
däremot är tämligen fristående, föga varierande och representerar
ett äldre utvecklingsstadium, så till vida som dess örtblad ha
stannat på det utvecklingsstadium som de finbladiga Pulsatilla-formerna
uppvisa under sin tidigare ontogenes.
Om A. pålens, kollektivt uppfattad, eller dess urform verkligen
utgör ett arcto-tertiärt element i floran och fordom funnits till i
polartrakterna, är det helt naturligt, att den vid kvartärtidens
början skulle drifvas ned dels öfver Grönland till östra
Nordamerika, dels öfver Skandinavien eller Ryssland till sydöstra Europa,
hvarefter den sibiriska formen kan ha utbredt sig på
landvinningarna efter det aralokaspiska hafvet eller det forna sibiriska
ishafvet samt vidare österut i Asien, den stora stråkvägen för arter
med stor nordlig utbredning.
A. ]iratensis har ett något sydligare utbredningsområde, hvilket
sträcker sig från södra Skandinavien genom mellersta Tyskland
och Böhmen till Steiermark, nedre och öfre Österrike, Ungarn, samt
österut till åtminstone västra Ryssland. Den ingår i
Stipa-formationerna och trifves på den ungerska pusztan. I mellersta Europa
räknas den till de pontiska florelementen, den ledsagar i
Västpreussen stäppväxterna i »Formation der Kalkhügel» (Scholz). I
motsats mot A. paténs har den stor frekvens inom större delen af
sitt utbredningsområde samt stor spridningsförmåga. På Gotland
är den allmän ej blott på sandfälten och i kanterna af sandiga
skogar utan äfven på hällmark, där den uppträder som sprickväxt
eller är spridd på söndervittrad kalksten, samt å gamla strandvallar
på alla nivåer. Sin spridningsförmåga visar den däri, att den snart
infinner sig på kalhuggna marker eller genom skogseld härjade
fält. Den florerar på vägkanter, sandiga åkerrenar, öfvergifna
sandåkrar, invid byar och andra ställen, där marken genom
kulturmänniskans åtgärder erhållit en saltrikedom, som kanske ger den
en viss likhet med den ungerska pusztan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
