Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
vara berättigad att anse dessa lokaler som reliktlokaler, där växten
blifvit kvarlämnad, när den nordliga Horan drog sig tillbaka mot norr.
Men något fullt afgörande bevis för en dylik förskjutning af en
växtgeografisk gräns är detta naturligtvis icke. Den enda säkra
metoden för afgörande af frågan om de subatlantiska relikterna vore
masslamning af subatlantisk torf. Man skulle på så sätt komma
underfund med, ifall dessa växter i forna tider i större skala ingått
i myrarnas vegetation och sedan försvunnit från deras yta. Endast
i ett enda fall är det konstateradt, att en af de subatlantiska
gla-cialrelikterna, Betala nana, genast vid den förmodade subatlantiska
klimatförsämringens inträdande tagit en lokal i besittning, och på
denna lokal har den sedan lyckats bibehålla sig. Fallet ifråga,
Gottersätersmossen i norra Närke, är beskrifvet af Sernander och
Kjellmark (1896). Betala nana förekommer för öfrigt äfven i
Upland på ett par mossar, Albo mosse i Alands socken och Gölja
mosse i Simtuna socken (Lénström 1888). Den borde därför
eftersökas äfven på andra upländska mossar och kunde tjäna som ett
mycket godt »subatlantiskt ledfossil».
DIE ENTWICKLUNGSGESCHICHTE UND VEGETATION
DER BÄLINGE-MOORE.
Resumé.
Die Bälinge-Moore im mittleren Upland wurden in den Jahren
1906—1908 von Mitgliedern des Naturwissenschaftlichen
Studenten-vereins zu Upsala untersucht. Ihre Höhe über dem jetzigen
Meeresniveau beträgt c. 39—45 m., und die Becken, in welchen die
Moore belegen sind, wurden von dem Meere abgeschnürt, nachdem
die Litorina-Hebung schon bis auf 51—59 %> vollzogen war. Die
Moorbecken sind ziemlich seicht, c. 3 m., mit Ausnahme einer
Partie des Stormossen, wo die Tiefe bis auf 6—7 m. herabsinkt. Diese
Verschiedenheit der Tiefe hat auch eine andere zur Folge. Die
seichteren Becken, Norra Myren, Södra Myren und der grösste Teil
des Stormossen sind von Tiefmooren, die Tiefe Partie an dem
nördlichen Ende des Stormossen von einem Hochmoore bedeckt.
Die Entwicklungsgeschichte der Bälinge-Moore gestaltet sich in
Kürze in folgender Weise. Als die Moorbecken wärend der ältes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
