Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
gar öfver pollenets resistens mot väta och därmed sammanhängande frå-
gor. Genom noggrant utförda försök kunde han påvisa, att den isyn-
nerhet af KERNER förfäktade åsikten om vattnets obetingadt skadliga in-
verkan på pollencellerna ingalunda hade allmän giltighet. Tvärtom, en
stor mängd växters pollenceller gro i kemiskt rent vatten, och alltså äf-
ven i regnvatten, lika väl som i sockerlösningar. Det är de i vattenled-
ningsvattnet förekommande mineralsalterna, som verka som gift på de-
samma. Biologiskt intressant är iakttagelsen, att mot vatten resistenta
pollenceller förekomma hufvudsakligen hos växter med öppet liggande,
för regn oskyddade könsorgan. Den egendomliga stärkelseförekomsten i
pollencellerna hos ett stort antal växter, har han närmare undersökt.
Af 140 i Skandinavien inhemska anemofila växter visade sig alla hafva
stärkelse i pollencellerna och LIDFORSS har lyckats att gifva en tillfreds-
ställande förklaring på detta förhållande.
Bland Lrprorss’ viktigaste arbeten torde böra räknas hans undersók-
ningar öfver den vintergröna floran. Redan år 1896 publicerade han i
ett arbete »Zur Physiologie und Biologie der wintergränen Flora» högst
intressanta resultat af sina undersökningar öfver frågan, hur vintergröna
växter kunna uthärda stelfrysning under den kalla årstiden. Denna eko-
logiskt synnerligen betydelsefulla fråga har ju ofta varit föremål för
forskares arbeten. Så t. ex. har WARMING och framför allt KJELLMAN
(i »Ur polarväxternas lif») sökt finna en tillfredsställande lösning pa
detta problem. Frågan ställde sig för LIDFORSS så: hvarpå beror det,
att vissa växter kunna tåla fullständig stelfrysning, utan att förlora sin
vitalitet, under det andra dö äfven vid ganska ringa isbildning?
Som ett första viktigt resultat fann dà LipForss, att vintergröna väx-
ters blad under den kalla årstiden genomgående äro stärkelsefria. Re-
dan förut hade MÜLLER-THURGAT, A. FISCHER o. a. påvisat ett liknande för-
hållande fór andra växtorgan, utan att dock häri se något slags köld-
skydd. De vintergröna växterna växa ju under vintern på ett från fy-
siologisk synpunkt torrt substrat, och LIDFORSS framkastar därför den
tanken, att hithörande växter kanske egentligen tillhöra den typ, som af
STAHL betecknas såsom den saccharophylla, d. v. s. assimilationsproduk-
ten är ej stärkelse, utan socker, en typ som enligt STAHL representeras af
svagt transpirerande växter. Han fann nu, att hos en stor mängd af de
undersökta växterna, som alla tillhöra det skandinaviska och nordtyska
florområdet, råder en slags »säsongkemism>, i det växterna under den
varma årstiden tillhöra stärkelsebladstypen, men under den kalla den
saccharophylla.
För att nu förklara den biologiska betydelsen af den nämnda socker-
anhopningen under vintern, utgår LIDFORSS från en iakttagelse, som man
ofta kan göra, att nämligen under den tidiga våren, då solen börjar upp-
värma växterna, många arter, som godt kunnat uthärda vinterkylan, lätt
skadas af nattfroster. Emellertid är ej värmen i och för sig skuld till
denna större ömtålighet mot kyla, ty skott som i december under flere
veckors tid hållits i varmt rum, visade sig lika härdiga mot kyla som
vanligt. Men i december äger vid uppvärmning ännu ingen stärkelse-
regeneration rum, under våren däremot nybildas stärkelse i bladcellerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
