Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
nå den nu ater beboeliga arkipelagen, och i första hand de sydvästra
öarne. Längre fram öppnades en invandringsväg för dessa samma arter
öfver Boothia Felix nörrut, och då Keewatin-isen dragit sig tillbaka från
Hudson Bays västra kust, kunde äfven arter, som lefvat i östligare delar
af kontinenten, börja vandra öfver Melville-halfön, där de dock redan
mötte de västliga arterna. Allra sist blef vägen från Labrador öfver
Hudson Strait tillgänglig, det ostamerikanska elementet måste således
vara det yngsta i arkipelagens flora. Den stora landhöjning, som in-
ledde istiden, hade emellertid efterträdts af en betydlig sänkning, och
vid återinvandringens början låg landet lägre än nu, öarne voro mindre
och sunden åtminstone delvis afsevärdt bredare än i nutiden. Det vik-
tigaste invandringsmedlet var och är vinden, som sopar frön ete. öfver
de frusna sunden om vintern. Öfver 90% af florans arter ha också
m. 1. m. för vindspridning apterade frukter eller frön.
Tydliga spår af det i öfverensstämmelse med arkipelagens geologiska
historia sannolika invandringsförloppet stå också att finna i arternas
nutida fördelning. Föredr. urskilde 9 geografiska grupper, förutom 4
arter, som ej kunde erhålla någon bestämd plats. Störst är väl det
cirkumpolära elementet, men därnäst komma de otvifvelaktigt västliga
arterna, af hvilka en del visserligen ej nått utöfver de sydvästra öarne,
rätt många däremot uppnått ej blott den nordostligaste stora ön, Elles-
mereland, utan också Grönland, där de nu visa sydgränser, ehuru de på
amerikanska kontinenten gå långt sydligare. Denna artgrupp saknas i
sydost, åtminstone på Baffinslandet. Har möter emellertid en annan
artgrupp af m. l. m. utprägladt ostamerikansk utbredning, hvars begräns-
ning, ofta nog till Baffinslands sydligaste del allena, tyder pä en sen
invandring. Därjämte finnes emellertid en grupp af arter, som ätmin-
stone skenbart pä den östra vägen nätt ända till Ellesmereland och del-
vis till Grönland. Många af dess arter torde dock framdeles visa sig
vara västerifrän invandrade, dä de finnas i nordvästra Amerika och torde
kunna uppletas på de sydvästra óarne.
Då ett betydligt antal af de cirkumpolàra arterna i Grönland visar en
utbredning med sydgräns och fullt samstämmig med otvifvelaktigt ameri-
kanska arters, så ansåg föredr. berättigadt att hänföra dessa till det
västliga eller amerikanska elementet i Grönlands flora, som då kommer
att visa sig absolut dominerande ej blott i nordvästra Grönland, alltså
närmast den viktigaste invandringsporten vid Smith Sound och norr
därom, utan äfven i det sydligare Västgrönland. Men äfven om de
cirkumpolära arterna lämnas ur räkningen, blir det amerikanska ele-
mentet, de i Europa felande arterna, betydligt större än det östliga,
europeiska, förhållandet blir som 3:1. I östra Grönland finner man
jämnt lika många rent amerikanska som rent europeiska arter, men
äfven här talar många cirkumpolära arters försvinnande mot söder för
att räkna dem som invandrare från väster, hvarigenom det amerikanska
elementet äfven här blir dominerande. Föredr. ansåg sig därför på
denna punkt böra sluta sig till WARMINGS åsikt mot NATHORSTS och
betrakta den grönländska floran i sin helhet som utprägladt amerikansk,
och hvad särskildt östra kusten beträffar förklara florans amerikanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
