Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
nare anträffas den först i Sydtyskland. I England är den ytterst sällsynt,
känd endast från en fyndort.
Ramalina polymorpha *strepsilis är utdelad från Vällista (Jämtland). Jämte
Gyrophora arctica, Xanthoria lychnea och Rinodina cacuminum är den ka-
raktärsväxt på toppen af större, spetsiga block ofvan trädgränsen i västra
Jämtland (t. ex. på Vällista, Snasahögen och Stenfjället).
Parmelia subargentifera är insamlad på en gammal askstam vid Västra
Djurledet på sydsidan af Omberg (Östergötland). I likhet med flera andra
sorediösa, sällan apotheciebärande bladlafvar har arten länge förbisetts
eller misskänts af de svenska lichenologerna. Närmast liknar den en
svagt utvecklad P. acetabulum, med hvilken den också antagligen har för-
växlats. Så t. ex. torde E. Fries’ uttryck i Flora scanica (p. 261), »formze
imperfectie steriles apud nos in Quercubus vetustis hactenus tantum raris-
sime lect», afse just P. subargenlifera. Den igenkännes dock ganska lätt
på soredierna och den åtminstone i allmänhet mörkare färgen. Dessutom
äro reaktionerna olika. Hos P. acetabulum antar medullarlagret röd färg
vid behandling med kalilut men afficieras icke af klorkalk; hos P. subar-
gentifera saknas däremot kalireaktion, under det att klorkalk framkallar
en vacker rödfärgning. I Ombergstrakten hade jag sistförflutna sommar
tillfälle att iakttaga föreliggande art pä flera ställen; för öfrigt är den mig
bekant från flera fyndorter från Skåne ända upp till Uppland. — Som
artnamn har enligt nu gällande nomenklaturregler P. subargentifera (1875)
prioritet; som varietet hade den urskilts redan 1840 af L. E. SCHERER
(P. olivacea a« corticola b. conspurcala) och senare af A. MASSALONGO (P. oli-
vacea var. leucocheila. Synonym är P. verruculifera Nyl. (1878).
Toninia cinereovirens var. verruculosa anträffades redan af S. ALMQUIST
på Täljstenberget och vid Skurdalsporten (västra Jämtland). På båda lo-
kaliteterna har jag återfunnit den. De utdelade exemplaren äro insamlade
dels på sistnämnda lokalitet, dels på sydsluttningarna af Stenfjället nära
Storlien, innanför den norska gränsen. Rörande formens systematiska
rang vågar jag ej fälla något bestämdt omdöme, utan följer i detta hän-
seende TH. M. Fries. Fran T. squalida, som förekommer mångenstädes
kring Storlien, torde den i alla fall vara väl skild.
Från samma lokaliteter härstamma också T. candida och Lecidea rubi-
formis. Den senare hade icke iakttagits af ALMQUIST, som endast under
några timmar hade tillfälle att undersöka den ovanligt rika lafvegetationen
mellan Skurdalshöjden och Skurdalsporten och af ogynnsamma väderleks-
förhållanden helt och hållet hindrades från att bestiga det likaledes syn-
nerligen lafrika Stenfjället.
Lecidea sphacelata är insamlad på Snasahögen, där den förekommer
mångenstädes i sällskap med Caloplaca nivalis, Lecanora curvescens och
Toninia squalescens. Tillsammans med dessa och några mera tillfälligt
uppträdande arter, såsom Caloplaca cesiorufa var. cinnamomea, Rinodina
chionea, Lecidea cinereorufa, L. demissa och L. arctica, bildar den en
egendomlig lafassociation på små Andrewa-tufvor på mer eller mindre
starkt sluttande hällar, som länge under försommaren hållas fuktiga af
nedsilande smältvatten. Sparsamt har jag dessutom anträffat den på Sten-
fjället. Dess geografiska utbredning är föga känd (jfr. TH. M. FRIES,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
