Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
lelismen med fjällens klimatiskt betingade zoner är ju fullständig
och säkert tänkt, om än ej klart uttalad.
Under några somrar har jag besökt Stockholms yttre skärgård
i botaniska ärenden, speciellt dess yttersta delar vid och utom träd-
gränsen, och därunder äfven kommit att bilda mig en uppfattning
om valören af och orsaken till de båda Sernander-Selanderska
gränslinjerna.
A priori ligger det intet orimligt i att antaga att skärgårdszonerna
ha sin orsak mer eller mindre direkt i klimatiska faktorer. Ju
längre aflägset en liten ö ligger från det egentliga fastlandet, dess
mer utprägladt maritimt blir naturligtvis dess klimat. Salthalten i
atmosfären kan tänkas spela in (FRÖDIN) o. s. v.
Mina iakttagelser i skärgården och på Gotland ha emellertid gif-
vit mig den bestämda uppfattningen, att dessa och dylika klima-
tiska faktorer här direkt ha mycket liten betydelse och att den
egentliga orsaken till trädgränsernas uppkomst och förlopp är de
edafiska förhållandena i sammanhang med en klimatisk faktor,
vinden.
Det första villkoret för uppkomsten af en trädvegetation är en
viss grad af lä, av vindskydd. Detta kan synas ej vara händelsen
i en del fall, t. ex. på Gotland, där tallskogen mångenstädes trif-
sam och kraftig går ända ner till hafsstranden. I sådana fall
skaffar emellertid skogen lä åt sig själf. Marken är sådan, att
träden kunna växa hvar som helst och sålunda bilda täta falanger,
som tränga segrande fram där de enskilda individerna icke skulle
kunna göra det. I Stockholms skärgård däremot och speciellt den
yttre, som här närmast angår oss, är berggrunden blottad i så stor
utsträckning, att skogens framryckning ej kan ske i dylik sluten
ordning, och den blir därför i mycket hög grad beroende af de
vindskydd, som terrängen kan erbjuda. Äfven de allra stormhär-
digaste af de trädarter, som bebo vår skärgård, lida af vindens
uttorkande inverkan under vintern och kunna därför i regel icke
enstaka uppnå trädform annat än på vindskyddade platser. Så
säger t. ex. HÄYRÉN (1914, p. 88) om Sorbus Aucuparia, som ju
anses särdeles stormhärdig: »Die Höhe ist von dem Windschutze
gegen SW abhängig; je höher die schätzende Felsenpartie ist, desto
höher wird die Eberesche. Die im Sommer über die Windfläche
hinauswachsenden Äste vertrocknen im Winter». Jfr HÄYRÉNS
figg. tafl. 15. Detsamma gäller t. ex. alen, se min fig. 1.
Det första som blir land, när ett landskap som Stockholms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
