Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BOTANISK LIDSKRIFT. 1915. Bp 9, gH. 2.
NAGRA MARKLIGA SYDBERG I LULE
LAPPMARK
TVANNE NYA LOKALER FOR POTENTILLA MULTIFIDA
AF
JOHN FRODIN
I sitt stora arbete »Den norrländska florans geografiska fördelning
och invandringshistoria» hafva som bekant GUNNAR ANDERSSON och
SELIM BIRGER lämnat en detaljerad och klar sammanställning af de
resultat, som den af dem startade och fullföljda sydbergsforskningen
hittills uppvisat. Att den emellertid ej ännu kunnat likformigt genom-
föras öfver det vidsträckta Norrland, är ju blott hvad man kunnat
vänta och författarne nämna själfva (7, 9), att vissa områden i detta
hänseende fortfarande äro nästan alldeles outforskade. Såsom sådana
trakter omtalas särskildt dels öfre Vindelälfvens källområde, dels
området omkring Lule-älfvens källor N om Virijaure. Tilläggas kan
att från hela St. Lule älfs dalgång saknas alla uppgifter rörande dess
sydbergsvegetation.
Under min vistelse i sistnämnda trakter sommaren 1914 kom jag
emellertid i tillfälle att ägna någon uppmärksamhet åt de därstädes
befintliga sydbergen. I efterföljande rader skall jag i korthet redo-
göra för mina därvid gjorda iakttagelser.
Af alla våra norrländska älfdalar torde Stora Lule älfs vara den
djupast nedskurna och kraftigast markerade. Man bör därför kunna
vänta, att dess dalsidor skola uppvisa godt om tvära branter och
stup med nedanför liggande rasmark, och att alltså de topografiska
förutsättningarne för uppkomsten af sydbergen ganska allmänt skola
förefinnas. I själfva verket äro emellertid de verkliga sydbergen
mycket ojämnt fördelade på skilda afsnitt af dalgången. I barrskogs-
och myrområdet torde de vara mycket sällsynta. På hela den
cirka 70 km långa sträckan mellan Harsprånget och Jaurekaska
(vid St. Lule Vattens öfre ända) är nämligen terrängen så svagt ut-
modellerad, att knappast ett enda verkligt sydberg med tillhörande
rasmark torde kunna anträffas. Helt annorlunda förhåller sig det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
