Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
har stor värmelatitud (9, II, 225). Att arten i allmänhet saknas i
sydbergen (1, 105) torde alltså knappast bero på dessas höga tem-
peratur. — Äfven Potentilla nivea torde få räknas till de i viss mån
termofila fjällväxterna, i det att den regelbundet träffas på varma
lokaler i regio alpina.
Den floristiska anomali, som karaktäriserar de norrländska syd-
bergen och hvilken exemplifieras af tab. 2 ofvan, betingas dock ej
enbart af de säregna temperaturförhållandena, utan beror äfven på
tillvaron af rasmarken, hvilken förhindrar barrskogens framträngande
(1, 60). Denna marktyp uppkommer dock endast vid foten af klipp-
sluttningar med stor lutningsvinkel, och den är därför bunden till
områden med djärft utmejslade terrängformer, sådana som skapats
genom inlandsisen, hvilken genom sidoerosion vidgade dalgångarne
(7, 81—83). Sydbergen äro således i geomorfologiskt hänseende
mycket unga bildningar, och därtill äro de säkerligen mycket för-
gängliga. Det genom vittringen lossnande materialet hopas i allt
större massor vid hammarens fot, och sålunda växer rasmarken
allt högre upp emot denna. Slutpunkten i utvecklingen är nådd,
när den nått upp till hammarens öfverkant. Sydberget har där-
igenom öfvergått från det aktuella utvecklingsstadiet till det fossila.
Gifvetvis inverkar denna process på den i sydberget lefvande
växtvärlden. Då genom rasmarkens tillväxt hammarens areal allt-
mera aftar, försvåras ju persistensen särskilt för det floraelement,
som i sydberget hufvudsakligen är hänvisadt till hammaren, näm-
ligen fjällarterna. Af de här beskrifna sydbergen har Kanisvaratj
nått närmast slutstadiet; dess hammare skjuter endast 2—5 m. upp
öfver rasmarken. Också är antalet fjällväxter här synnerligen litet
(se tab. 2).
Men i och med detsamma att hammaren genom rasmarkens till-
växt blir allt mindre, minskas ju den yta, hvarifrån material till-
föres raskäglan. Tillskottet aftar därför per tidsenhet, d. v. s. ras-
marken tillväxer med kontinuerligt aftagande hastighet. Detta med-
för, att den växer i stabilitet, d. v. s. den faktor, som förhindrar
uppkomsten af ett slutet växttäcke, nämligen rörligheten, gör sig
allt mindre gällande. Då det fossila stadiet nås, torde vanligen en
sluten vegetation redan täcka hela rasmarken. Härmed förlorar
sydberget sin växtgeografiska karaktär: de alpina och sydskandi-
naviska floraelementen duka under i kampen mot den inbrytande
skogsvegetationen. Det senares undergång påskyndas gifvetvis också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
