Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musiklivet i Sverige 1926. Av M. Pergament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
Musiklivet i Sverige ig26.
Av M. Pergament.
usikåret 1926 var — för Sveriges del — kanske mest ett jubileernas,
festernas och minneshögtidernas år. I Stockholms musikliv dominerade tre
festliga tilldragelser: invigningen av Konserthuset, hovkapellets
400-årsjubileum och den stora kyrkomusikfesten.
Den 31 mars 1926 gav Konsert föreningen i Stockholm sin sista konsert i
Auditorium. En vecka senare invigdes Konserthuset, Stockholms nya konsttempel,
som kommit till stånd tack vare offentligt understöd och privat offervillighet. Den
förra händelsen betecknade avslutningen på ett tolvårigt skede i
Konsertföreningens verksamhet, den senare inledde en ny och av allt att döma lyckligare period.
I Konserthuset fick nämligen huvudstadens symfoniorkester äntligen ett eget
hem, fullt värdigt den höga konst i vars tjänst den står. Orkesterns dirigentfråga,
som näst lokalfrågan och ekonomien synes ha utgjort styrelsens största bekymmer
under de senaste åren, fann tyvärr icke någon definitiv lösning. I stället för
Wilhelm Sieben, som i slutet av vårterminen avgick från sin post som förste
dirigent och konstnärlig ledare, anställdes provisoriskt den framstående tjeckiske
orkesteranföraren Vaclav Talich, åt vilken ungefär hälften av höstterminens
konserter anförtroddes. Adolf Wiklund kvarstod även under året som ordinarie
dirigent med ett bestämt antal program på sin lott. Resten fördelades på flera
gästdirigenter: Ernst Wendel, Robert Laugs, Talich (under vårterminen som gäst),
Maurice Ravel — Frankrikes störste nu levande tonsättare — samt svenskarna
Hugo Alfvén, Ture Rangström och dirigenten för Norrköpings orkesterförening,
Ivar Hellman.
Vid höstterminens början tillsattes en programkommitté bestående av V. Talich,
Adolf Wiklund och Ture Rangström. Någon större konstnärlig vinst medförde
detta arrangemang hittills knappast, dels kanske beroende på att de fastställda
programmen icke alltid kunde följas.
Bland utländska solister som gästade Konsertföreningen voro några nya för
Stockholm. Till dessa senare hörde bl. a. den berömde violoncellisten Eman.
Feuermann och den framstående sydamerikanske pianisten Claudio Arrau. Av
välkända storheter hörde man åtejr med oförminskat nöje violinisterna Alma Mcodie
och Georg Kuhlenkampff. Även svenska solister fingo ett — om också väl knappt
tilltaget — utrymme på konsertprogrammen.
Av nyuppförda svenska kompositioner må följande framhållas: Atterbergs
»Sången» och »Rondeau rétrospectif», den förra belönad med första, den senare
med tredje priset i kompositionstävlingen till Konserthusinvigningen. Andra priset
tillföll tonsättaren H. M. Melchers för en symfoni i d-moll. Prisdomare: Carl
Nielsen, Robert Kajanus och J. Halvorsen. Vidare Heintzes pianokonsert nr 2.
Rosenbergs Sinfonia da Chiesa nr 2, Wilhelmis violinkonsert samt Alfvéns
Uppenbarelsekantat. Berättigad uppmärksamhet väckte framförandet av en symfoni av
Joseph Martin Kraus, Gustav III :s gamle tyske hovkapellmästare, vilkens verk
tycktes länge nog ha fått vänta på den renässans de förtjäna. En annan gammal
nyhet var Berwalds briljanta pianokonsert i D-dur, som aldrig förr spelats offent-
— 128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
