Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musiklivet i Sverige 1926. Av M. Pergament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt i Stockholm (om man icke bör räkna en
elevuppvisning i Richard Anderssons
musikskola för tjugu år sedan som en
offentlig händelse). Nämner man Bela Bartöks
»Danssvit», Pfitzners för ett par år sedan
fullbordade violinkonsert, Strawinskys L’Oiseau
de Feu och Carl Nielsens »Pan och Syrinx», så
har man nämnt det mesta och det mest vägande
av den nya utländska musiklitteratur, som under
1926 uppfördes i Konsertföreningen.
Kungliga teatern arbetade under högtryck.
Operachefen Forsell, som själv icke sparade vare
sig tid eller krafter, fortsatte lyckosamt att
frigöra själva arbetet vid institutionen från
gammal slentrian och försoffande bekvämlighet. Och
fastän det fanns mycket att "invända både mot
spelplanen och en del andra saker — ett måste
man med största förbehållsamhet erkänna:
arbetet och den konstnärliga hängivenhet som präglade
detsamma.
Den så försummade balettkåren fick på hösten en
ny instruktör: fru Lisa Steier. Leo Blech, som
under de tre månaderna januari, februari och november
gästade Operan, bidrog med sin alltid lika eldiga och
tändande entusiasm och sitt överlägsna konstnärsskap
till att stimulera arbetslusten såväl på scenen som i
orkestern. Under hans ledning framfördes Richard
Strauss’ Ariadne på Naxos för första gången på
kungl. teatern. Framgången ■— i anseende till verkets
hybridartade innehåll och orimliga svårigheter a priori
tvivelaktig — uteblev också trots omsorgsfullt
förarbete och en i stort sett utmärkt rollbesättning.
Reprisen av Blechs egen enaktare Förseglad gick
tämligen spårlöst förbi. Samma öde beskärdes de bägge
nyinstuderingarna, Foronis Advokaten Pathelin och Ponchiellis Gioconda, den
senare framdragen efter en paus på trettio år. Tschaikowskys Jolantha kom
i sällskap med Blechs Förseglad, och Offenbachs Den sköna Helena var tydligen
avsedd att ersätta föregående regims framgångsrika Orfeus i underjorden.
Förste hovkapellmästare Armas Järnefelt hade under 1926 att förbereda och
leda två stora premiärer: Debussys Pelléas och Mélisande och Arrigo Boitos Ner o.
Det förra verket utövade ingen dragningskraft, trots att det ur scenisk synpunkt
— tack vare en lycklig samverkan mellan regissör Gustaf Bergman och
dekorationsmålaren Paul Kanneworff — måhända var det intressantaste och konstnärligt
bäst genomförda av allt vad kungl. teatern under 1926 hade att bjuda på. Boitos
Nero däremot samlade fulla hus, icke minst på grund av sina grandiosa scenerier
och sin delvis, som i tredje aktens kristna idyll, ädla och gripande musik.
Den sista premiären för året, Humperdincks ’sagoopera Kungabarnen, instude-
Generalmnsikdirektor Leo Blech.
Efter en karikatyr i Scenen av
klarinettisten i hovkapellet A. Fredin.
129 —
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
